En bunt funderingar och En otroligt grinig liten dam...

har jag här hemma.
Ingenting duger, och hon bryter ihop för minsta lilla motgång.
Hon var sjukt trött men ville inte under några omständigheter somna.
När jag nattade henne i sin säng, så satte hon sig upp ett par gånger för att minuterna senare falla ned på kudden i ren utmattning. Sen låg hon så en liten stund och samlade tillräckligt mycket energi för att orka sätta sig upp igen. Jag fick verkligen anstränga mig för att inte börja garva högt när hon höll på så där.
Tillslut fick jag skrutt i säng i alla fall.
Men det är inte konstigt att hon är grinig. Hon är fortfarande lite sjuk, snorig och hostig. Och i morse upptäckte vi en ny tand som var på väg upp. Då får man vara lite tjurig.

Idag kom en tjej och tittade på lägenheten, och resultatet av det blir att i maj så får vi en inneboende!!
Så grymt skönt! Vi hyr ut halva lägenheten med andra ord, vi kommer ha sovrummet och klädkammaren och hon får vardagsrummet, kök, balkong och toa att göra som hon vill med. Vi behöver inget tillstånd från hyresvärden eftersom det inte rör sig om andrahandsuthyrning och vi kan sköta allt sinsemellan. Vi delar på hyran och på det sättet kan vi kanske äntligen få ihop tillräckligt med pengar för att både jag och M ska kunna ta körkort. Vilket vi desperat behöver!
Det känns som om att vi äntligen börjar få ihop en plan över närmsta framtiden. För mig är det extremt skönt och viktigt, annars ligger jag sömlös på nätterna och funderar vart vi är på väg och hur saker och ting ska gå till.
Min hemliga lilla dröm är att börja plugga igen. Men samtidigt vill jag inte utsätta familjen för att det skulle bli ännu mer trångt ekonomiskt. Det känns nästan själviskt att börja plugga nu när man har familj. Samtidigt kan jag ju jobba med något jag avskyr bara föra att få ihop pengar, då blir man olycklig. Det är en svår balansgång det där. Ett riktigt I-lands problem. Idag ska man ju vara glad bara man har ett jobb att gå till. Och jag har två, tre om jag startar eget också. Det kanske räcker så, jag kanske inte behöver plugga, jag kan ha två deltidsjobb och sköta min egen firma vid sidan av. men hur ska jag då få tid till att ta hand om och umgås med min familj?
BLÄÄÄÄ!!!!! Alla valmöjligheter gör en snurrig.

Jag tror att ett av de största skälen till att jag vill plugga är att jag vill träffa nya människor, skaffa fler vänner, inventera bland gamla vänner och skita i dom som man inte fungerar med längre. Men jag är helt vansinnigt dålig på att skaffa vänner, jag är feg och töntig när det kommer till den sortens uppvaktning. Jag sitter och blir nervös och undrar hur jag låter, om jag eller den andra ska ringa först, om jag verkar för påstridig om jag ringer en extra gång. För mig påminner det mycket om hur andra dejtar tror jag. För min egen del har det där med dejting aldrig varit på tapeten, antingen är man tillsammans eller ej. Totalt sett på (helt ärligt!) 15 år har jag varit singen sammanlagt 1-1.5 år! Jag vet inte riktigt hur det gått till, bara att jag varit i fasta förhållanden sen jag var 13. Det längsta jag varit singel i ett sträck, var när jag var i 18 års åldern. Då gick det ca 10 månader mellan två förhållanden. Jag vet inte riktigt hur jag började babbla om det här men, i alla fall...
Vad jag menar är att jag har alltid haft svårt att komma igång med en vänskap, när den väl sitter då sitter den som berg. (Oftast! Ibland har bästa vänner försvunnit utan att säga ett knyst.) Och sen tycker jag det är så himla jobbigt att ringa, innan jag vet var den andra står. Om personen tycker om mig eller om dom bara tycker jag är jobbig. Så många gånger har allt rasat pga att jag inte vågar ringa. Töntigt eller hur!? Jag blir som en liten skolflicka när det kommer till människor jag vill känna men inte känner så bra. Det där mittemellan bekant och vän. När det gäller folk jag inte känner alls, som när man jobbar och så då är det inga problem, men när man representerar bara sig själv, ska lixom sälja in sig själv som en jävligt kul prick att umgås med. Då spricker det och jag blir osäker och blyg. När det gäller vänner jag är säker på, som jag känner väl, då kan jag vara hur lugn som helst eller visa mina galnaste sidor, som bara ett fåtal människor får se faktiskt, som min otroligt sjuka humor tex. Jag kan vara en riktig "klassens clown" men det är inte många som får se det. Det är mest M och mina föräldrar som får smaka på min galna humor numera. Förut hade jag en vän jag kunde vara väldigt avslappnad med, men hon försvann utan en förklaring. Kontentan av hela mitt rabbel här är väl att jag har ingen aning om hur man gör i vuxen ålder för att hitta nya vänner, jag är många gånger blyg, och jag har grymt svårt för att lita på folk. Hur gör man då?
kanske skriver in till Bullen!
Hej Bullen, jag är en anonym tjej på 28 år. Jag vill ha fler kompisar. Hjälp. hälsningar /Fjärten