sista timmarna för mina katter

och eländet fortsätter..........
klockan 2 idag, kommer vi att avliva våra fina katter.
känns vidrigt, själviskt, elakt och förbannat hemskt.
Men jag har försökt allt, satt ut annons, ringt katthem, hört med alla vänner jag har osv. Jag kan inte göra så mycket mer. Det är ganska tydligt att Nemi är allergisk, hon mår dåligt varje gång vi kommer hem. ligger och gnuggar sig i ögonen, nyser blir täppt och får diare. Det är visst ingen ide att göra allergitest när dom är såhär små för det kan vara så missvisande.
Men det är ju inte bara det som spelar in, även om det väger tyngst. Katterna mår ju inge bra av att vara ensamma så mycket. Vi är ute hos mapa väldigt väldigt ofta, och även om vi har flyttat hem nu så kommer vi fortsätta åka dit titt som tätt och i långa perioder.Speciellt med tanke på att mamma behöver hjälp med pappa när han blir dålig. När vi har varit borta i långa vändor så har katterna ibland kissat inne för att visa sitt missnöje, trots att vi stup i ett åkt hem och bytt låda och gett mat etc.
Men trots dessa ganska starka motiv så har jag så förbannat dåligt samvete. Jag kanske skulle sätta ut fler annonser, fråga varenda människa jag ser utanför min dörr, tjata mig blå på mina kompisar osv.
Men det där är ju också ett beslut man måste fatta, visst man kan såklart alltid göra mer, men hur lång tid får det egentligen ta?
Igår när jag ringde vetrinären så bröt jag ihop och grät okontrollerat, jag fick klämma fram något om att jag skulle höra av mig senare. När jag väl pratade med henne andra gången så sa hon ett par tröstande ord som jag rabblar som ett mantra just nu. Katterna är ändå 7 och 8 år, vilket är ganska länge för en katt och förr eller senare hade den här dagen kommit i alla fall.
Nu vart det i förtid men jag har åtminstone försökt ordentligt att hitta en annan lösning.
Hon berättade att det tydligen finns så vidriga människor som kommer till dom för att avliva halvårsgammla katter utan att ens sätta ut en annons. bara för att de är lata.
usch, jag har sån ångest över det här, men för att ta mig igenom det så försöker jag tänka på alla smådetaljer som kommer bli så skönt sen. att det blir sista gången jag jagar katthår med dammsugaren, att slippa byta låda och ha kattsand i hela hallen, att kunna ha sovrummsdörren öppen, inga mer kattspyor osv...
Men samtidigt kommer tankar som, att de varit mina bästa vänner under så lång tid, hur Lillis låg och spann på min mage när jag var gravid, och lillan Drusilla som föralltid kommer se ut som en kattunge, och hur dom fick plats i min handflata när de var nyfödda..........å fy fan nu grinar jag igen... bläää....
jag har mest gråtit de sista månaderna verkar det som....

Vad tycker ni? gör jag rätt?