ännu mera sjukhusvistelser...

Pust stön stonk… igen….
Natten till fredagen, där när pappa hade fått för sig att han skulle sova på soffan, så blev det om möjligt ännu mer virrigt. Pappa skulle som sagt sova på soffan och jag gick och la mig med lillan bredvid mamma. Mitt i natten vaknar jag av att någon står lutad över mig och drar i täcket.
Kan ni tänka er vilken skrämmande upplevelse det är? När allt man ser är en skugga som står över än. Fy fan! Säger jag bara.
Det var självklart pappa, ser jag efter ett par sekunder. Jag frågar honom om han inte skulle sova på soffa och visst, det skulle han och då går han istället runt sängen till mammas sida och börjar dra i hennes täcke. Jag fick mer eller mindre fnatt, tog lillan under armen och gick och la oss på soffan. Hade grymt svårt att sova den natten och liten ville upp och äta igen vid sju tiden. Kan knappast påstå att jag var pigg vid det laget. Pappa fortsatte och vara knasig under morgonen och både mamma och pappa ville vänta med att göra något tills de hade varit hos husläkaren klockan 16.
När pappa för tredje gången tog av sig kallingarna bara för att gå ut och röka så fick jag nog. Först försökte jag igen att övertala honom att vi skulle åka till akuten, men han hävdade stenhårt att husläkaren satt inne med alla svaren och att det skulle lösa sig bara han kom dit. Då försökte jag ringa till hans läkare, men hon hade inte telefontid förrän mellan 11 och 12. Så i ett desperat försök att få råd så ringde jag till den avdelning han låg inne på förra gången och där fick jag äntligen lite vettiga svar.
Problemet för människor med pappas åkomma är att om deras magen inte fungerar regelbundet så blir dom mer eller mindre knäppa. Om jag förstod det hela rätt så när man har en skadad lever och den inte kan ta hand om och rensa alla slaggprodukter och gifter så går de ut i kroppen, framförallt hjärnan och förgiftar den och ända sättet att förhindra det är om man går på toa helst två gånger per dag. Ingen på sjukhuset har förklarat vikten av hur otroligt viktigt det är för honom att han gör det, utan han fick bara något medel typ laxerande som han ska t varje dag utan någon vidare förklaring. Det här medlet hade dock ganska otrevliga bieffekter som man gärna inte vill ska hända ute bland folk. Ni kan nog räkna ut vad det är. Så han hörde med sin förbannade husläkare ett par dagar tidigare om han kunde minska dosen, och visst det var inga problem enligt henne. Så det var det som var felet, hon jag pratade med sa att vi kunde ju försöka få i honom mer av det här medlet men bäst vore om vi fick in honom på sjukhus igen eftersom om det går för långt kan det sluta illa och där är han ju övervakad hela tiden av kunnig personal också. Lättare sagt en gjort.

Jag pratade med både mamma och pappa om vad sjuksystern hade sagt och självklart blev de båda lättade av att veta vart problemet låg, men pappa hävdade fortfarande att han minsann skulle till husläkaren först. GHAAA! Det är svårt att inte börja skrika på någon som är så galet envis, men det löser ju ingenting eftersom han är så förvirrad att han på fullaste allvar tror att han är helt logisk.
Jag bestämd mig då för att jaga tag på den där läkaren och få henne att säga till pappa över telefon att han ska åka in. Snacka om att sådana här saker kräver tålamod. Med irritation bubblandes i kroppen fick jag vänta 39 minuter i telefonkö för att komma fram. Tillslut svarade hon och då hade jag hunnit bli så arg att jag hade svårt att hålla mig från att säga opassande saker. Men hon höll med och när jag gav telefonen till pappa så förklarade hon för honom att hon inte kunde göra något åt saken att han måste åka till akuten.
När jag fick tillbaka luren bad jag henne att göra något åt mamma också när jag ändå hade henne på tråden. Sjukskriva henne en vecka eller vad som helst, eftersom hon håller på att gå på knäna men väljer sig själv alltid i andra, tredje eller snarare fjärde hand. Och har universums största arbetsmoral och ringer inte in sig sjuk ens när hon har migrän och spyr det första hon gör på morgonen utan åker alltid oavsett vad till jobbet. Och jag ser ju på henne att hon inte orkar mycket mer.
Dessutom har hon haft problem med sin fot nu i snart två år och när hon kommer hem från jobbet kan hon knappt gå. Läkaren höll med men sa att hon hade väldigt ont om tid, men efter lite tjat från min sida så sa hon att hon kunde klämma in mamma direkt på måndag morgon. Så kanske äntligen börjar det hända något. Jag vill verkligen att mamma ska få ta igen sig lite, men jag tror nog att hon kommer slingra sig ur att bli sjukskriven men då har hon fått visa upp sin fot i alla fall. Alltid något. Därefter gjorde vi en liten familjeutflykt till akuten. Hela ligan åkte med. M tog lillan medan jag och mamma gick in med pappa. När M tröttnat på att sitta i huvudentrén och vänta så gick dom en sväng till Mörby centrum och handlade lite.
Men det tog faktiskt inte så vidare värst lång tid ändå. Två och en halv timme från det att vi gick in på akuten till att pappa kom upp på avdelningen, det är ganska bra. De tog lite prover osv men konstaterade ganska snabbt att det var det här med att magen inte fungerade som var felet.

Därefter åkte vi till Mörby centrum, mötte upp M och Nemi, gick in på lindex och tröstshoppade lite barnkläder (jag har blivit barnklädespundare!) sen förbi Mc Donalds så att mamma skulle slippa laga någon mat, sen hem. I lördags kom bror och hans tjej ut och hjälpte till att få igång poolen och klippte lite gräs. Skönt att få göra någonting helt annat och ha en trevlig stund med andra och inte bara sitta och oroa sig för ditten och datten. Vi hade galet mysigt i solen och jag ville inte att dagen någonsin skulle ta slut. Tyvärr gjorde den det (vid 2.30 kom jag i säng) och den här dagen började med kaos.

Sötnosen bestämde sig för att vakna klockan halv sju och jag hade jordens värsta migrän. Jag gick upp, matade och fick upp hoppet när hon somnade i min famn och så gick vi tillbaka till sängen. Jag hann precis krypa ned och sova i tio minuter innan hon vaknade igen och ville bli underhållen. Det var bara att ge med sig. Upp igen och underhålla. Nästa gång hon somnade vid tio tiden låg hon i vagnen och jag trodde att jag var jättesmart som ställde vagnen bredvid soffan och la mig där för en tupplur. Fem minuter senare börjar mamma och pappas hund att yla och gnälla. Självklart vaknar lillan och börjar gråta. Då var jag nära ett sammanbrott och jag skojar inte! Eftersom jag och M har delat upp hans lediga dagar så att jag tar natten och han förmiddagen så sov han fortfarande. Men jag klarade det inte längre utan vart tvungen att väcka honom och be honom ta över så jag fick gå och lägga mig en stund.
Jag satte klockans larm på en timme, men vaknade inte. M fick faktiskt gå in och stänga av den, jag bara sov och sov. Tre timmar senare väcker mamma mig och ber mig följa med och hälsa på pappa på sjukhuset.
Hans mage hade fortfarande inte kommit igång riktigt men han var ändå mycket bättre.
Så vi får se hur länge han blir där. I morgon ska dom stänga avdelningen han ligger på för strejk och då blir han antingen utskriven eller får flyttas till en annan avdelning. Jag tycker det är bra att de går ut i strejk men det är ju såklart jobbigt när man själv eller någon anhörig blir drabbad. Hoppas att dom faktiskt lyckas få sina löner höjda. Det är dom värda. Jag pratade med en syrra där som klagade på att de bara fick 30 kronor extra i tim på en lördag kväll, blev faktiskt lite förvånad.
Jag trodde det skulle vara mycket värre ärligt talat. Inte för att jag inte tycker de förtjänar bättre utan jag jämför bara med vad vi väktare har i OB, och det är riktigt skamligt! Jag tror vi får runt 20 kronor extra i timmen nattetid helger. (nu ska jag inte säga alltför mycket eftersom det var länge sen jag tittade igenom kollektivavtalet) Hon sa även att det är oproportionerligt mot det ansvar de måste ta, och visst det är inte samma sort ansvar kanske men vi är också ensamma nattetid och har fullt ansvar för säkerheten dessa tider. Men jag tror vårt fackförbund är för mesiga för att någonsin gå ut i strejk faktiskt. Väldigt synd, för det skulle verkligen behövas. Men, men, nu är jag föräldraledig och min sista tanke är den på jobb. Det känns som om det ligger så otroligt långt bort.

Hihi… Nemi ligger och fiser i sömnen… ;)