blocket oskulden är nu väck

Jäklar, bara några minuter efter att jag la in annonsen på tv'n fick jag 4 mail. och på morgonen så ringde telefonen ungefär var femte minut under en timme. galet!
vart tvungen att stänga av telefonen för att kunna få sova, jag hade sovmorgon för M tog lillan. När jag väl gick upp började jag ringa runt till alla. Jag förklarade att det var många som var intresserade och att den som bjöd högst skulle få den. Jag fick både positiv och negativ respons. En herre skällde ut mig för fullt och började babbla om att det inte var någon kossa försäljning eller vad det nu var han sa... jag förklarade att jag skrev i annonsen 600 eller högstbjudande, så han kunde stoppa upp sina kossor där det är mörkt och trångt..... (nja, jag uttryckte mig väl inte riktigt så, men liknande) Efter ett par samtalblev det ett jäkla liv och folk verkade mer eller mindre vilja slåss om tv'n.... tokar.... Det slutade i alla fall på 900:- hade kunnat få 1000 men då hade jag redan lovat bort den till han som skulle ge 900 och han var redan på väg hit... lite irriterande men en hundring kan jag bjuda på med tanke på att han redan hade hämtat tv'n när klockan inte ens hunnit bli 12 på dagen.
Nu fick jag blodad tand och vill lägga ut mer, men jag kan inte komma på vad... har inget v riktigt värde, och småsaker verkar jobbigt att hålla på och posta och grejja... men jag ska spana bland allt skrot vi har.
Imorgon ska jag till sjukgymnasten för första gången, lite läskigt men är väldigt nyfiken på vad de kan åstadkomma med min dumma höft. och så ska jag till föräldragruppen. så det lär inte bli mycket städa av i morgon heller.... blääää... har inte fått så mycket gjort igår eller idag vilket betyder att jag bara har imorgon och torsdag (torsdag också fulltecknad med tvättstuga och en kompis som kommer över) på mig innan M börjar jobba igen och jag har lillan på heltid.
Vilket betyder att jag inte kommer lyckas med mitt mål att få lägenheten presentabel innan onsdag nästa vecka när det är ångbåtens dag här i vaxholm och vi hade tänkt ta över lite folk till oss, om lägenheten var i någorlunda form.... det ser mörkt ut på den fronten..

Lillan är inne i en sån där kläng period nu. lugn, mysig och underbar så länge hon sitter i knät eller famnen, men försöker man lägga henne i babysittern eller vagnen får hon fnatt och börjar skrika.. om man inte är på promenad dvs, det kan hon acceptera minsann.
Stackars liten, hon vart livrädd för hissen idag. hon har åkt den en massa gånger men plötsligt så vart hon rädd och började gråta när hissen startade..
Antar att hon är i en sån där utvecklingsperiod och världen har plötsligt blivit mycket större och skrämmande.
Men det är ju övergående. och egentligen vill jag inte klaga alltför mycket, hon är fantastisk och jag är så kär så kär. Men det kliar en aning i fingrarna när jag ser alla kartonger som vill bli upplockade och jag sitter där med henne i famnen och hon bara tokvägrar låta mig sätta ned henne. kan ju tyvärr inte heller ha sele eller sjal (tror jag, har inte provat sjal) för min rygg kollapsar av minsta belastning, surt men det ska det bli ändring på!

Nu ska jag krypa ned bredvid min vackra sambo och njuta av det liv vi faktiskt har och inte tänka på ett endaste litet problem. gräset är inte alltid grönare på andra sidan, och det finns alltid dom som har det värre.... klyschor som faktiskt stämmer...

puss på er alla fantastiska människor där ute!
(och nej, jag är inte hög, bara fått ett släng av tacksamhet)

bilder

glada gardiner i köket




Morsdagspresent jag gjorde till mamma, armband med lillan, hon valde dock att sätta bilden på ett av sina halsband....


Morsdags firande med glad bebis (hon har en sån där presentros i pannan, ;)



Bullar och familj

Något annat än hemskt

Ska försöka blogga om något annat än bara tragiska saker för en gång skull, den här gången, ;)
men först vill jag bara säga till er som undrar. Det gick bra med katterna, eller bra och bra... nu är det gjort i alla fall. så hemsk som jag kände mig den dagen hoppas jag att jag aldrig mer ska känna mig, det var fullkomligt vidrigt, och nu vill jag aldrig mer prata om den saken. De har en liten grav på mina föräldrars tomt och när jag känner mig redo ska jag plantera lite blommor där, men än så länge kan jag inte ens gå i närheten.

Vi har lyckats med konststycket att köpa två tv aparater inom en vecka, så där hux flux...
Vi gick i ett par månader och spanade och velade om vi skulle lyxa till det med en liten platt tv i sovrummet eller, hade lite ågren över saken eftersom vi behövde pengarna till viktigare saker. Men efter många om och men, så bestämde vi oss för att köpa en 22tums för 3000 kr. lite lyx i vardagen att kunna krypa ned och se en film i sängen. och ända sättet för mig att hålla mig vaken på natten medan jag matar Nemi. Det går säkert emot alla vi-kan-allt-om-barn'are att titta på tv medan matar, (för man måste ju absolut ha ögonkontakt med barnet när dom äter, annars kan dom dö i pest eller kolera!!!) Men så är det för mig, det ända som funkar.
Vi hann precis börja diskutera att en vacker dag när allt annat som ska köpas är köpt så borde vi skaffa en platt tv till vardagsrummet också, för att bli av med den där bumlingen som tar så vidrigt mycket plats, när telefonen ringer. En av mina bästa vänner ringer och frågar om vi är intresserade av deras 40 tums plattis inklusive dvd och drulleförsäkring för 7 loppor. Jag hoppar högt och önskar intensivt att jag i samma sekund ska vinna på lotto. Säger till min vän att vi vill haaaa men att pengar inte finns. lägger på och berättar för M om det grymma erbjudandet. Han håller på att gå i taket och springer sen iväg. Jag följer efter och undrar vad han gör när han plockar fram en bunt pengar och säger; körtkort kan jag spara ihop till senare men det här erbjudandet kan man inte gå miste om!
Så jag slängde mig på luren och sa att vi hade fem nu och att vi kan betala resterande lite senare. och klappat och klart några dar senare har vi superduper jättetv'n här! jihuu!
Kan tyckas vara ett idiotiskt drag från en fattig småbarnsfamilj men eftersom både jag och M är vansinnigt förälskade i att titta på film osv så är det värt det. Vi får skjuta upp Ikeafärden till senare helt enkelt.
Jag ha även lyckats få ett nytt kylskåp utav hyresvärden. (tack Linda för tipset!) det är större men inte riktigt vad jag hade tänkt mig kanske, frysdelen är fortfarande liten men den är större än den gamla och framförallt är frys och kyl separerade, vilket det inte var på den gamla, om man ville ha det riktigt kallt i frysen så frös hela kylskåpet till is. riktigt irriterande Måtten stämde inte riktigt på det nya så det är en glugg mellan skåp och kyl, men vi ska täcka det med en plankbit eller nått sen.

Hemmet ser fortfarande helt galet ut, men nu börjar saker hända i alla fall. Jag städar och städar så fort jag har en chans. Problemet är att vi (läs jag) har för mycket prylar. Jag är okapabel till att slänga saker som inte är trasiga, jag är en riktig saksamlare. och är det helt och inte ligger för mycket sentimentalt värde i så tänker jag jämt att jag borde sälja det, men det hinner jag aldrig sätta mig in i hur det fungerar, med tex tradera... är det inte skitjobbigt att hålla på och posta och grejja? jag skulle vilja syssla med det men det verkar så krångligt...
Jag har i alla fall lagt ut min första blocket annons. säljer vår gamla tv till skambud för att den måste väck fort. nu står den bara på golvet i vardagsrummet och äter utrymme.
32 tums widescreen Sony för 600 spänn, någon som är intresserad? utmärkt bild, men stor. Vi kan inte leverera den för som sagt... inget körkort...

Vi har fått papper på att Nemi heter Nemi nu. Så nu kan alla som tycker det är fult sluta dissa namnet, för så heter vår dotter och vi är nöjda med det.
Tyvärr fick jag fira min förstamors dag utan M för han jobbade, det var lite ledsamt. Men vi hade myspys ute hos mapa istället och min bror och hans tjej kom dit. Det var meningen att jag och Nemi skulle ta en tupplur innan dom kom, istället blev jag väckt av att min jobbiga bror filmade oss med sin nya mobil.. suck.... ;)
I sängen satt då hela familjen och stirrade på oss, och i mitten låg en korg med nybakta bullar. Inte helt fel faktiskt. Jag fick en solros av Peter och Amalia (bror och hans tjej) och en liten t-tröja till Nemi. Jag fick även en blomma och ett par skor av mamma dagen innan och innan M började sin jobbvända fick jag ett snö armband och en fin liten ring. Tror jag blev lite överkompenserad eftersom jag knappt fick några födelsedags presenter. hmmm.... Det är faktiskt inte en dum idé nu när jag tänker efter... jag kanske borde strunta i min födelsedag och fira mors dag stenhårt istället eftersom Nemi fyller år veckan innan mig så blir det lite kaka på kaka att fira två veckor i rad. Det tåls att tänka på i alla fall...

Nu har vi bott hemma i lite mer än en vecka och det börjar kännas väldigt skönt... kommer kanske sova hos mapa lite då och då när M jobbar men merparten av tiden ska tillbringas här hemma, så nu är det fritt fram att komma och hälsa på! det ser ut som fan, men det är inte nedlusat med katthår, piss, sand etc i alla fall. Jag har blivit helt pervers på att dammsuga bort det och skura golven. Det är väldigt svårt att få bort, men det blir bättre för varje dag.

Dags att sova och drömma om inredning.....

sista timmarna för mina katter

och eländet fortsätter..........
klockan 2 idag, kommer vi att avliva våra fina katter.
känns vidrigt, själviskt, elakt och förbannat hemskt.
Men jag har försökt allt, satt ut annons, ringt katthem, hört med alla vänner jag har osv. Jag kan inte göra så mycket mer. Det är ganska tydligt att Nemi är allergisk, hon mår dåligt varje gång vi kommer hem. ligger och gnuggar sig i ögonen, nyser blir täppt och får diare. Det är visst ingen ide att göra allergitest när dom är såhär små för det kan vara så missvisande.
Men det är ju inte bara det som spelar in, även om det väger tyngst. Katterna mår ju inge bra av att vara ensamma så mycket. Vi är ute hos mapa väldigt väldigt ofta, och även om vi har flyttat hem nu så kommer vi fortsätta åka dit titt som tätt och i långa perioder.Speciellt med tanke på att mamma behöver hjälp med pappa när han blir dålig. När vi har varit borta i långa vändor så har katterna ibland kissat inne för att visa sitt missnöje, trots att vi stup i ett åkt hem och bytt låda och gett mat etc.
Men trots dessa ganska starka motiv så har jag så förbannat dåligt samvete. Jag kanske skulle sätta ut fler annonser, fråga varenda människa jag ser utanför min dörr, tjata mig blå på mina kompisar osv.
Men det där är ju också ett beslut man måste fatta, visst man kan såklart alltid göra mer, men hur lång tid får det egentligen ta?
Igår när jag ringde vetrinären så bröt jag ihop och grät okontrollerat, jag fick klämma fram något om att jag skulle höra av mig senare. När jag väl pratade med henne andra gången så sa hon ett par tröstande ord som jag rabblar som ett mantra just nu. Katterna är ändå 7 och 8 år, vilket är ganska länge för en katt och förr eller senare hade den här dagen kommit i alla fall.
Nu vart det i förtid men jag har åtminstone försökt ordentligt att hitta en annan lösning.
Hon berättade att det tydligen finns så vidriga människor som kommer till dom för att avliva halvårsgammla katter utan att ens sätta ut en annons. bara för att de är lata.
usch, jag har sån ångest över det här, men för att ta mig igenom det så försöker jag tänka på alla smådetaljer som kommer bli så skönt sen. att det blir sista gången jag jagar katthår med dammsugaren, att slippa byta låda och ha kattsand i hela hallen, att kunna ha sovrummsdörren öppen, inga mer kattspyor osv...
Men samtidigt kommer tankar som, att de varit mina bästa vänner under så lång tid, hur Lillis låg och spann på min mage när jag var gravid, och lillan Drusilla som föralltid kommer se ut som en kattunge, och hur dom fick plats i min handflata när de var nyfödda..........å fy fan nu grinar jag igen... bläää....
jag har mest gråtit de sista månaderna verkar det som....

Vad tycker ni? gör jag rätt?

Hej då min vackra lilla hund...

Vi avlivade vår 16 år gammla hund idag. lilla Alice, hon började bli så gammal och sjuk så nu var det dags. känns fördjävligt. har grinat hela dagen både igår och idag. Hon har varit med i mer än halva mitt liv så det känns förbannat tungt.
Sitter här och försöker göra lite bilder och tänka på annat medan mamma gräver en grav, M sover för att han jobbade inatt och lillan ligger här bredvid i vagnen och jollrar...
Livet är bra absurdt ibland....

så jäkla trött....

attackerad av hund

Fy fan vad läskigt!
om precis tillbaka från en liten promenad och är helt skakig.
Jag gick här på småvägarna ute hos mamma å pappa och plötsligt ser jag en stor mörk lurvig sak (tror det var en blandning mellan schäfer och något annat) komma rusandes med en kedja flygandes efter. Först hoppade den upp på mig, sådär som överivriga hundar brukar göra och det hade väl inte varit så hemskt om det inte vore för att jag stod i nedförsbacke och höll i vagnen. Jag var nära att tappa greppet om vagnen men fångade de i sista sekund. Men sen hände något vidrigt! Hundjävlen hoppade på vagnen!!!!
inte så att den satte sig på den, utan slog till med framtassarna på sufletten och ville hoppa upp. Jag ryckte till i kedjan hunden satt fast i och försökte komma ihåg att man inte bör bli rädd utan bara vara lugn. Jag tittade mig omkring för att leta efter någon ägare eller vem som helst som kunde hjälpa mig, en inte en människa i sikte.
Den gjorde ett ryck och den var så stor att jag inte kunde hålla emot, och in med huvudet under vagnen där den fick tag på Nemis älsklingsleksak (ett par labanfigurer man hänger över vagnen). Jag höll på att bli vansinnig, drog tag i kedjan och röt; loss!! ett par gånger. tillslut löd den.
Jag tittade igen efter någon i närheten men fortfarande inte en själ i närheten.
Då sprang hundfan iväg en bit, och jag bestämde mig för att skita i om någon saknade den och bara gå. För det där tänker jag inte utsätta mitt barn för i onödan. så snabbt skyndade jag iväg på skakiga ben...
Jäklar vad det var läskigt. Jag brukar verkligen inte bli rädd för sådana här plötsligt situationer, men nu när man har barn är det en helt annan sak. skönt att jag vet med mig att jag inte får panik av sånt här i alla fall. jag reagerar först efter att kaoset lagt sig... men blääää... det här kommer jag att drömma mardrömmar om...

Är det någon som vet hur man får bort hundbakterier från mjukleksaker??
Nemi brukar själv stoppa dom i munnen och nu när en främmande hund haft dom i sina käftar känns inte det så bra, är jag övernojjig???

ännu mera sjukhusvistelser...

Pust stön stonk… igen….
Natten till fredagen, där när pappa hade fått för sig att han skulle sova på soffan, så blev det om möjligt ännu mer virrigt. Pappa skulle som sagt sova på soffan och jag gick och la mig med lillan bredvid mamma. Mitt i natten vaknar jag av att någon står lutad över mig och drar i täcket.
Kan ni tänka er vilken skrämmande upplevelse det är? När allt man ser är en skugga som står över än. Fy fan! Säger jag bara.
Det var självklart pappa, ser jag efter ett par sekunder. Jag frågar honom om han inte skulle sova på soffa och visst, det skulle han och då går han istället runt sängen till mammas sida och börjar dra i hennes täcke. Jag fick mer eller mindre fnatt, tog lillan under armen och gick och la oss på soffan. Hade grymt svårt att sova den natten och liten ville upp och äta igen vid sju tiden. Kan knappast påstå att jag var pigg vid det laget. Pappa fortsatte och vara knasig under morgonen och både mamma och pappa ville vänta med att göra något tills de hade varit hos husläkaren klockan 16.
När pappa för tredje gången tog av sig kallingarna bara för att gå ut och röka så fick jag nog. Först försökte jag igen att övertala honom att vi skulle åka till akuten, men han hävdade stenhårt att husläkaren satt inne med alla svaren och att det skulle lösa sig bara han kom dit. Då försökte jag ringa till hans läkare, men hon hade inte telefontid förrän mellan 11 och 12. Så i ett desperat försök att få råd så ringde jag till den avdelning han låg inne på förra gången och där fick jag äntligen lite vettiga svar.
Problemet för människor med pappas åkomma är att om deras magen inte fungerar regelbundet så blir dom mer eller mindre knäppa. Om jag förstod det hela rätt så när man har en skadad lever och den inte kan ta hand om och rensa alla slaggprodukter och gifter så går de ut i kroppen, framförallt hjärnan och förgiftar den och ända sättet att förhindra det är om man går på toa helst två gånger per dag. Ingen på sjukhuset har förklarat vikten av hur otroligt viktigt det är för honom att han gör det, utan han fick bara något medel typ laxerande som han ska t varje dag utan någon vidare förklaring. Det här medlet hade dock ganska otrevliga bieffekter som man gärna inte vill ska hända ute bland folk. Ni kan nog räkna ut vad det är. Så han hörde med sin förbannade husläkare ett par dagar tidigare om han kunde minska dosen, och visst det var inga problem enligt henne. Så det var det som var felet, hon jag pratade med sa att vi kunde ju försöka få i honom mer av det här medlet men bäst vore om vi fick in honom på sjukhus igen eftersom om det går för långt kan det sluta illa och där är han ju övervakad hela tiden av kunnig personal också. Lättare sagt en gjort.

Jag pratade med både mamma och pappa om vad sjuksystern hade sagt och självklart blev de båda lättade av att veta vart problemet låg, men pappa hävdade fortfarande att han minsann skulle till husläkaren först. GHAAA! Det är svårt att inte börja skrika på någon som är så galet envis, men det löser ju ingenting eftersom han är så förvirrad att han på fullaste allvar tror att han är helt logisk.
Jag bestämd mig då för att jaga tag på den där läkaren och få henne att säga till pappa över telefon att han ska åka in. Snacka om att sådana här saker kräver tålamod. Med irritation bubblandes i kroppen fick jag vänta 39 minuter i telefonkö för att komma fram. Tillslut svarade hon och då hade jag hunnit bli så arg att jag hade svårt att hålla mig från att säga opassande saker. Men hon höll med och när jag gav telefonen till pappa så förklarade hon för honom att hon inte kunde göra något åt saken att han måste åka till akuten.
När jag fick tillbaka luren bad jag henne att göra något åt mamma också när jag ändå hade henne på tråden. Sjukskriva henne en vecka eller vad som helst, eftersom hon håller på att gå på knäna men väljer sig själv alltid i andra, tredje eller snarare fjärde hand. Och har universums största arbetsmoral och ringer inte in sig sjuk ens när hon har migrän och spyr det första hon gör på morgonen utan åker alltid oavsett vad till jobbet. Och jag ser ju på henne att hon inte orkar mycket mer.
Dessutom har hon haft problem med sin fot nu i snart två år och när hon kommer hem från jobbet kan hon knappt gå. Läkaren höll med men sa att hon hade väldigt ont om tid, men efter lite tjat från min sida så sa hon att hon kunde klämma in mamma direkt på måndag morgon. Så kanske äntligen börjar det hända något. Jag vill verkligen att mamma ska få ta igen sig lite, men jag tror nog att hon kommer slingra sig ur att bli sjukskriven men då har hon fått visa upp sin fot i alla fall. Alltid något. Därefter gjorde vi en liten familjeutflykt till akuten. Hela ligan åkte med. M tog lillan medan jag och mamma gick in med pappa. När M tröttnat på att sitta i huvudentrén och vänta så gick dom en sväng till Mörby centrum och handlade lite.
Men det tog faktiskt inte så vidare värst lång tid ändå. Två och en halv timme från det att vi gick in på akuten till att pappa kom upp på avdelningen, det är ganska bra. De tog lite prover osv men konstaterade ganska snabbt att det var det här med att magen inte fungerade som var felet.

Därefter åkte vi till Mörby centrum, mötte upp M och Nemi, gick in på lindex och tröstshoppade lite barnkläder (jag har blivit barnklädespundare!) sen förbi Mc Donalds så att mamma skulle slippa laga någon mat, sen hem. I lördags kom bror och hans tjej ut och hjälpte till att få igång poolen och klippte lite gräs. Skönt att få göra någonting helt annat och ha en trevlig stund med andra och inte bara sitta och oroa sig för ditten och datten. Vi hade galet mysigt i solen och jag ville inte att dagen någonsin skulle ta slut. Tyvärr gjorde den det (vid 2.30 kom jag i säng) och den här dagen började med kaos.

Sötnosen bestämde sig för att vakna klockan halv sju och jag hade jordens värsta migrän. Jag gick upp, matade och fick upp hoppet när hon somnade i min famn och så gick vi tillbaka till sängen. Jag hann precis krypa ned och sova i tio minuter innan hon vaknade igen och ville bli underhållen. Det var bara att ge med sig. Upp igen och underhålla. Nästa gång hon somnade vid tio tiden låg hon i vagnen och jag trodde att jag var jättesmart som ställde vagnen bredvid soffan och la mig där för en tupplur. Fem minuter senare börjar mamma och pappas hund att yla och gnälla. Självklart vaknar lillan och börjar gråta. Då var jag nära ett sammanbrott och jag skojar inte! Eftersom jag och M har delat upp hans lediga dagar så att jag tar natten och han förmiddagen så sov han fortfarande. Men jag klarade det inte längre utan vart tvungen att väcka honom och be honom ta över så jag fick gå och lägga mig en stund.
Jag satte klockans larm på en timme, men vaknade inte. M fick faktiskt gå in och stänga av den, jag bara sov och sov. Tre timmar senare väcker mamma mig och ber mig följa med och hälsa på pappa på sjukhuset.
Hans mage hade fortfarande inte kommit igång riktigt men han var ändå mycket bättre.
Så vi får se hur länge han blir där. I morgon ska dom stänga avdelningen han ligger på för strejk och då blir han antingen utskriven eller får flyttas till en annan avdelning. Jag tycker det är bra att de går ut i strejk men det är ju såklart jobbigt när man själv eller någon anhörig blir drabbad. Hoppas att dom faktiskt lyckas få sina löner höjda. Det är dom värda. Jag pratade med en syrra där som klagade på att de bara fick 30 kronor extra i tim på en lördag kväll, blev faktiskt lite förvånad.
Jag trodde det skulle vara mycket värre ärligt talat. Inte för att jag inte tycker de förtjänar bättre utan jag jämför bara med vad vi väktare har i OB, och det är riktigt skamligt! Jag tror vi får runt 20 kronor extra i timmen nattetid helger. (nu ska jag inte säga alltför mycket eftersom det var länge sen jag tittade igenom kollektivavtalet) Hon sa även att det är oproportionerligt mot det ansvar de måste ta, och visst det är inte samma sort ansvar kanske men vi är också ensamma nattetid och har fullt ansvar för säkerheten dessa tider. Men jag tror vårt fackförbund är för mesiga för att någonsin gå ut i strejk faktiskt. Väldigt synd, för det skulle verkligen behövas. Men, men, nu är jag föräldraledig och min sista tanke är den på jobb. Det känns som om det ligger så otroligt långt bort.

Hihi… Nemi ligger och fiser i sömnen… ;)

en inte alltför bra dag

Som sagt, dagarna går upp och ned, vissa är bra andra dåliga. och någon jag avskyr är när när man planerat något som man sen måste ställa in.
Vi hade bestämt oss för att verkligen städa idag,(tidmässigt igår eftersom klockan är efter 12) (vafan gör jag uppe?) och kors i taket hade jag sett fram emot detta, att M skulle ta lillan och jag skulle röjja de kartonger som är mina i vardagsrummet. (det mesta som fortfarande är i kartong är nämligen mitt tjafs) Men till en början så verkan Nemi inte må så bra. hon har varit konstig ända sen vi kom hem, inte ätit lika mycket, varit slö och sovit nästan hela tiden och under natten fick hon lite diare. så jag ringde BVC som fixade en tid hos husläkaren kl 11.20. inte många minuter efter att jag pratat med dom ringde mamma. Pappa verkar ha blivit ytterligare lite sämre och hon bad oss komma ut och hålla ett öga på honom medan hon jobbade. han beter sig väldigt konstigt och förvirrad, fast inte hela tiden utan det varierar från stund till stund. Sjävklart kan man inte säga nej till en sån sak så vi packade ihop barnvagnen, gick ned till vårdcentralen och åte dit efteråt. Lillan visade sig ha blvit lite förkyld igen. hon var röd i halsen så det verkar ju inte vara alltför farligt men det förklarar varför hon inte tyckte det var så kul att äta iaf. Vi skulle hålla koll på att hon inte fick feber och att hon fortsatte gå upp i vikt, mycket mer än så var det inte att göra.

Så nu är vi tillbaka här, och lägenheten ser fortfarande ut som skit och kommer fortsätta att göra till nästa gång M blir ledig vilket är på fredag nästa vecka. den här helgen ska vi som sagt vara här ute och hjälpa till så det blir inget av vår egen skit förän då. Det är ju så grymt svårt att städa och väsnas de dagar M jobbar eftersom han sover dagtid och lillan sover nattetid. Det är bara att glömma att kunna dammsuga de dagar, och det BEHÖVS!!
jag fasar för när hon kommer in i kryp perioden, för att åla omkring på våra golv kan inte vara särskillt hälsosamt. Nej, jag måste göra något drastiskt och det är att göra mig av med katterna för det här funkar inte. Men jag får ingan respons på annonserna så vad kan jag göra?? vore så grymt att avliva helt friska mysiga katter. Jag har till och med hört rykten om att vetrinärer inte heller vill göra det med friska djur, vilket jag fullkommligt förstår, men vad ska jag göra??? HJÄLP! jag har inte ens tid att verkligen sätta mig in och leta info på nätet. börjar tappa lite av min ork nu. har dessutom börjat drömma massa mardrömmar. Allt som har hänt på sista tiden har börjat komma ikapp mig tror jag, fast undermedvetet. Jag drömmer mycket om Calle och om att något hemskt ska hända Nemi, härom natten låg jag och kämpade i min dröm för att vakna. alltså jag drömde att jag drömde och inte kunde vakna... väldigt mystiskt.

Nu ska vi kommaa överens om hur vi ska sova här i natt. Pappa har fått för sig att han vill sova på soffan och att jag och lillan ska sova bredvid Mamma, bara det att alla verkar redan ha somnat. Liten ligger i sin vagga, M sover i lilla huset, Pappa försöker sova i sin säng och Mamma har däckat sittandes i soffan. tokiga familjen, med andra ord. Jag sitter och väntar på att folk ska vakna och bestämma sig för vart de vill sova så att jag kan gå och lägga mig... ganska så stört.

Något som är lite roligt, som jag inte velat ta upp här eftersom man så lätt misslyckas om man gör en stor grejj av det är att jag faktiskt gått ned lite i vikt. Jag var ju hos husläkaren med alla mina krämpor och hon är så jäkla underbar! hon vill verkligen hjälpa och anstränger sig, lyssnar och kommer med konkreta förslag. Jag har ju grova problem med rygg, nacke och höft samt kronisk huvudvärk. Hennes förslag är att jag måste börja i den änden att gå ned i vikt, men eftersom jag inte kan motionera för att det gör så ont så har jag fått några piller som gör att aptiten minskar men förbränningen ökar så smått. så när jag gått ned lite så minskar belastningen på rygg och höft och jag kan kanske börja träna upp ryggen igen. samtidigt ska jag få gå till en sjukgymnast som kan hjälpa mig. Och visar det sig att jag fortfarande har den här enorma bysten efter att jag har gått ned i vikt så kan jag få en remiss till förminskning om jag vill. Men det är jag lite osäker på, tycker det verkar vara riktigt läskigt och så mycket som kan gå fel. men vi får se hur jag mår då. Sen jag var hos henne för ca en och en halv vecka sedan har jag gått ned runt tre kilo. det är väl inte fy skam!? är ganska stolt, :D
Ska bli spännande att se hur det här slutar. Jag har försökt banta så många gånger tidigare men det har alltid handlat om utseende. Den här gången bryr jag mig inte så mycket om hur mycket jag går ned, och hur det kommer se ut utan huvudsaken för mig är att jag ska kunna leka och busa med lillan utan att få ont överallt. och visst, det är en bonus att slippa skämmas för allt fläsk som hänger, men det är inte det som är det väsentliga den här gången.
Så vi får se hur det blir med den saken.
Nä, nu får det vara nog för den här gången, klockan har redna hunnit bli två och jag måste mata plutten innan jag går och lägger mig samt vara uppe vid 7-8 och mata igen. hon brukar aldrig somna om efter det så då är det bara att tuta och köra.... gudars vad jag saknar mina långa sömnpass jag kunde ha en gång i tiden... vilken lyx det var!
Men M har lovat att ta henne en stund på förmiddagen imorgon så att jag får sova en extra stund så det är inte så dåligt det heller.

gäsp!
måste hitta någonstans att sova för natten nu...
gosnatt!

Nya bilder på pluttis

Övar på att ligga på mage och vända sig med mormor



Asgarvar åt sin mamma


Tycker mamma ser skum ut med en svart plastlåda i nyllet


tokar till det totalt när kepsen åker ned över ögonen


Ler massor när mormor busar


Sitter lugnt i pappas knä och är väldigt nyfiken (min favvo)


Så konstigt hur mycket hennes utseende kan ändra sig från bild till bild, men fin e hon min favorit tjej!

Hemma igen!

i söndags åkte vi hem med alla våra pinaler från MaPa, allt kändes rätt och bra tills jag kom innanför dörrarna och ser återigen röran. Jag fick en sådan panik att jag var nära på att vända och åka tillbaka för hur i hela friden ska jag kunna städa och fixa med Lillan på armen och M sovandes i rummet bredvid. Så min underbara finaste vackraste mor bestämde sig för att hjälpa mig. jag tror hon var kvar här till 23 tiden och städa och möblerade. medan jag försökte natta Nemi.
Så nu är hallen köket och sovrummet i hyfsad kondition dock är vardagsrummet fullkomligt vidrigt, med katthår möbler och kartonger överallt. Men men det löser sig nog om jag bara tar tag i det hela.
I måndags gick jag på en två timmars promenad (dumt gjort med tanke på min höft men jag fick spatt på att bara sitta inne) och satt mest i telefon resten av tiden. Försökte få tag på vår värdelösa hyresvärd angående ny kyl/frys (tack Linda för tipset!) och inkoppling av diskmaskin. Fick till svars att jag måste maila en gubbe som har hand om just sådana ärenden och självklart har han än så länge inte svarat. Jag får väl helt enkelt maila igen och tjata... suck.. Sen ringde jag några katthem för att se om de kunde ta våra små missar, detta misslyckades också eftersom et är fullt överallt och de tar bara emot helt hemlösa katter. Så jag provade att sätta in en annons på dom och har inte fått något svar där heller. högst otillfredsställande att när man väl kommer igång och får tummen ur så faller det på något annat.
Igår däremot fick jag åtminstone tid till att packa upp en kartong och bara det kändes grymt skönt, jag hann även rengöra lite möbler etc. Men det luktar fortfarande apa härinne alltså har jag inte hittat källan till odören än, men jakten fortsätter!

Jag kom på att jag faktiskt inte vidareutvecklat hur det gått med min far.
Han är faktiskt hemma från sjukhuset nu och första veckan var han riktigt klar i knoppen och det såg väldigt ljust ut, men nu verkar det ha blivit lite sämre igen. Men han ska till läkaren på fredag så vi får väl se då hur det går. Blir det värre men han fortsätter att vara hemma så är det möjligt att jag kommer åka tillbaka till dom och hålla honom sällskap medan mamma jobbar. Hon är jämt stressad och orolig när hon inte är hemma över att han kanske trillar eller blir sämre snabbt så jag förstår henne att on vill ha någon där. Jag ska försöka vara det så mycket det går, men eftersom han inte bör (men vill) köra bil så blir det väldigt omständigt att kajka fram och tillbaka på olika bussar med lillan och all packning varje dag så i såfall bor jag hellre där i omgångar när det behövs. Vi ska bland annat åka ut dit över helgen för att hjälpa till med allt som måste göras i ordning på tomten. Det ska klippas gräs, tvätta altanen få igång pumpen till poolen och röjas i allmänhet och mamma ska inte behöva göra allting själv på sina få välförtjänta lediga dagar så vi åker ut hela familjen. Jag, M, liten, bror och brors flickvän. Då borde vi kunna både få någonting gjort och ta hand om liten.

Förövrigt så mår jag grymt bra. förutom alla krämpor då, men mitt sinne känns lugnt och stabilt för en gång skull. i och med allt som har hänt har jag förändrats så mycket. Jag har blivit mer ödmjuk tror jag. Tacksam för det jag faktiskt har. Jag har dock både mer och mindre tålamod. Större tålamod i den bemärkelsen att jag inte får panik när lillan är skrikig och liknande och mindre tålamod för tjafs. Jag orkar inte hålla på och intrigera och haka upp mig på småsaker längre. Jag vill ha raka svar och mindre krångel. Jag orkar inte slösa energi på att vara sur för småsaker och jag tolererar inte längre att bli illa behandlad. Jag har blivit modigare tror jag och säger lättare ifrån när jag tycker något är orätt. Jag är inte längre helt livrädd för att ringa främmande människor och jag har lättare att prata överhuvudtaget, skäms inte lika mycket och blivit allmänt säkrare på mig själv och inte nervös över precis allting längre. Så man kan kort och gått säga att jag mår jäkligt bra.
Jag har fått en helt ny nyfikenhet på livet, jag vill göra så mycket mer, prova nya saker prata med nya människor. Det är så dags nu, när man inte är många år från 30 att börja sitt liv på riktigt. Men bättre nu än aldrig, eller hur?!
Å andra sidan är jag fortfarande ganska omväxlande i humöret. Ena dagen, som idag, är allt strålande och andra dagen kan vara ganska svart, men jag jobbar på det. Hoppas jag kan bli lite mer stabil.

Och så kan jag meddela att vi bestämt datum för lillans dop(eller namngivningskalas kanske man ska kalla det eftersom det inte blir kyrklig) till den 12 Juli. Förmodligen blir det hemma hos MaPa mer än så har vi inte bestämt än, men det börjar bli hög tid att göra planer. Inbjudningarna ska jag försöka få ut med vanliga posten. Det är ju så tråkigt att maila en sån sak och nuförtiden är det sällan man får någon kul post i brevlådan. Jag och Mamma går konstant och drömmer om hur vi kan duka och göra fint, funderar faktiskt på att hyra ett riktigt stort tält, men det beror lite på vad det kostar.

Oj, oj.. nu vaknade lillan!

flyttar hem, och vad jag ska bli när jag blir stor....

idag flyttar vi hem från mapa. lite läskigt men samtidigt skönt. jag har sovit på soffan alldeles för länge. ska bli underbart att få sova i sin egen säng igen. Nu har rutinerna börjat sitta lite bättre och den vidriga koliken verkar vara över.
Så nu har jag två projekt som jag ska sysselsätta mig med när lillan väl sover. (vilket hon inte alltid har lust med!) jag måste få iordning lägenheten så att den slutar se ut som en flyttfirmas lageravdelning. Det är alltså fortfarande kartonger överallt, inte en tavla eller hylla på väggen, blommorna har sedan länge dött och mattan är så täckt av katthår att den börjar likna ett utomjordiskt pälsmonster. Vårt källarförråd är proppat från golv till tak och jag skojjar inte när jag säger att det trillar ut pinaler när man öppnar dörren. Vi har köpt en diskmaskin men den är inte inkopplad eftersom vi troligtvis måste köpa n ny kran och kontakta hyresvärden för installation. Vi måste köpa en separat frys för att lägenheten bara är utrustad med ett patetiskt litet frysfack i kylen. man ska med andra ord vara glad om man får in iskuber och en pinnglass. Så det finns vansinnigt mycket att göra, om man säger så.
Det andra projektet är att slutföra de antagande jag gjort, dvs göra färdigt alla bilder som folk väntar på. Har så grymt dåligt samvete för att jag misskött det, men det har verkligen inte funnits en gnutta tid eller ork. Jag hoppas att folk har lite förståelse för det. jag brukar vara noga med att leverera i god tid, men mitt problem är att jag är så pedantiskt när det kommer till mina foton och avskyr att lämna ifrån mig något halvfärdigt. och ibland är jag så petig att jag kan spendera 5-10 timmar på en bild! Detta gör självklart att jag behöver mycket tid innan jag börjar känna mig färdig.
Så ni som väntar på bilder; FÖRLÅT!!!!! för det har tagit sån tid, nu börjar jag känna att jag har en sportslig chans att komma i kapp och det är något jag prioriterar högt! Det kommer, jag har inte glömt er!
Min dröm är fortfarande att starta eget på riktigt och ryktet är då så himla viktigt så att jag har dragit ut på det är verkligen inte bra. oproffsigt, med andra ord. jag skäms...

ååh, min dröm... jag hoppas att den inte är alltför orealistisk. Min tanke är att när lillan blivit lite äldre och min mammalediga tid är över, att gå tillbaka till jobbet på halvtid och starta eget på halvtid ungefär. Det jag behöver är, lite ny utrustning eftersom min fina gamla trotjänare till kamera sjunger på sista versen (bidrag mottages gladeligen! ;) ) ett förråd/kontor för vi har inte plats där hemma för all rekvisita, utrustning, smink och kläder etc. och jag borde verkligen skaffa körkort för att detta ska funka. Så att-göra listan är ganska lång och det rör sig om mycket pengar för att kunna komma igång på riktigt, men det borde väl inte vara alltför omöjligt, eller?
vad tycker ni, har jag tillräckligt med talang för att kunna jobba med det tror ni? ÄRLIGT!?
ta en titt på mina bilder på hemsidan och ge mig lite konstruktiv kritik.

Nu har dottern vaknat och vill ha mat...

återkommer senare idag, har mer att berätta...
puss och kräm
L