tankar, minnen och lite tid för mig själv

sitter med Liten i knät och datorn på en hög med kuddar bredvid, snett och obekvämt, men ända sättet för mig att kunna få loss båda händerna och skriva. Hon sover, annars skulle det vara omöjligt.........
självklart! nu vaknar hon.... fan!
får se hur länge hon ligger här och blinkar utan att protestera, då måste jag snabbt som ögat ha båda händerna tillgänliga att krama och gunga.

Jag kan inte sluta tänka på Calle, små saker som dyker upp titt som tätt, hans skratt, hans underbara klockrena kommentarer hans breda luriga leende.. allt det där man tog förgivet. Sen kan min hjärna spinna vidare till hur många gånger jag fick hjärtat i halsgropen och mådde illa av rädsla varje gång han fick sina ep-anfall. hur jag som en robot reagerade, nummer ett, kontrollera att hans huvud inte slog i någonting, eventuellt lägga kudde under, sen om det fanns minsta osäkerhet i mig om hans tillstånd, ringa 112, rabbla hans personnummer, vår adress, hans anfallshistorik och därefter roffa åt mig hans leg och patientbricka, lite fräscha kläder, plånbok, skor, en tidning el bok och mycket viktigt, hans cigaretter!
Sen kom ambulansen, och för dom fick jag förklara allt en gång till, berätta vilka mediciner han åt och förklara att han sällan var på gott humör efter ett anfall, att han mest bara ville sova. Det krävdes ofta en del trugande och övertalande vilket lätt orsakde frustration men iväg kom vi.
På akuten sen satt jag och höll hans hand och väntade, väntade och väntade först på att han skulle vakna till, sen att hans minne skulle börja komma igång igen, och tillslut satt man och väntade på doktorerna, men vid det laget hade vi ganska kul för då hade han oftast kvicknat till och var sitt normala charmiga jag, han retades med sjuksyrrorna och hade jämt ett rejält coca cola sug efter ett anfall. Man visste efter ett tag att om han bad om coca cola så var han på bättringsvägen och att han snart var återställd. Sen kom det eviga övertalandet av doktorer. Dom ville sällan släppa hem honom på en gång utan gärna ha kvar honom för observation, något han avskydde så till vida jag inte hade hunnit packa handdator, bok, mobil och gärna godis och cola. Oftast blev doktorerna så trötta på oss att de sa att om jag var hemma med honom det närmaste dygnet så fick vi åka hem.
Det där var vår rutin, ibland gjorde dom lite extra undersökningar ibland inte, ibland kunde det ta många många timmar innan han blev sig själv igen ibland gick det fort. Men varje gång, vartända litet anfall som kom så var jag så förbannat rädd... jag lärde mig att dölja det, att bara agera och inte tänka, men jag var verkligen konstant på helspänn. lärde mig vad minsta lilla ljudförändring betydde där hemma och jag är fortfarande en hejjare på att höra vad som händer runt omkring mig.
M kan ibland tycka att jag är lite läskigt med det där. det händer rätt ofta att jag säger saker som; älskling, när du har läst färdigt kan du väl ta och fixa det där? från ett annat rum, utan att jag ens gått in och sett honom läsa. jag får till svars, hur vet du att jag läser? jo, jag hör bladen vändas. (detta trots att tv'n står på i samma rum)
Så jag har blivit hyperkänslig för ljudförändringar, däremot kan jag säga "va" hur ofta som helst när någon pratar. konstigt det där.

Just nu kan jag inte gråta. vem vet, jag kanske gråtit färdigt, eller så kommer det som en smäll senare, det får tiden utvisa. Jag känner mig så otroligt tacksam för livet, och en enorm lust att få uträtta saker. fixa, dona göra! men den finns ingen tid!!
Jag har krativitetsabstinens!!
missförstå mig inte nu, jag älskar att ta hand om Nemi, älskar henne över allt annat på denna runda jord, men jäklar vad jag saknar egen tid! eller att bara kunna lägga ifrån mig henne medan jag målar en tavla, pysslar med photoshop eller vad som helst.. är jag verkligen ego som tänker så? som tid till att skriva här på bloggen, eller svara på ett mail.. nu till exempel så skriver jag med ena handen och har henne sovandes på andra armen. vågar inte mecka loss andra under hennes huvud, då vaknar hon. Det har verkligen tagit mig hela dagen att skriva ovanstånde..

Visst har jag inte henne på mig riktigt 24 tim per dygn, M tar henne så mycket han kan, med tanke på det jobb han har, men då går all tid åt till dom där måstena, städa, äta, dusch, toa handla mat etc. jag antar att det blir bättre sen när hon blir äldre och man kan lägga henne ifrån sig en stund då och då utan att hon börjar skrika och gråta.. vi håller på att öva på det nu, och det går så smått frammått. men det kräver sitt tålamod. lägger henne lite då och då vid sidan av mig, eller i babysittern och nu kan hon faktiskt tänka sig att ligga utanför min famn i fem minuter... ibland... jag blir så splittrad för jag vet inte hur jag ska öva upp det här riktigt. tycker att hon är för liten för att man bara ska ignorera hennes skrik, det känns inte okej. vill hon ha tröst så måste hon ju få det, eller???
frustrerande..

Nätterna fungerar dock ovanligt bra, då kan hon sova bredvid mig i sängen, om jag håller hennes lilla hand till en början. vi börjar någonstans mellan 22 och 24 med sista maten, en stor omgång, jag gör ca 170ml sen får hon dricka tills hon blir mätt. innan har hon fått ny blöja och eventuellt ett bad. sen lägger vi oss, och hon ligger och knorrar och protesterar i allt från 5 minuter till en timme, sen sover hon mellan 4-6 timmar sen är det upp och äta och oftast lyckas hon somna om direkt efter och sover ytterligare 3 tim men sen är det kört, sen vill hon inte ligga i sängen längre under några omständigheter... knasiga unge...

Nä nu måste jag ägna mig åt lite annat, passa på nu när M har vaknat och har lillan i famnen...