nä, nu räcker det!
Jag har fått nog av allt elände och sorg, jag orkar inte mer!
jag ska försöka fatta mig så kort jag kan för jag har hundra saker på min lista som måste fixas och lillan kan vakna när som helst.
Jag M och liten har varit ute hos mina föräldrar ett tag nu och i fredags morse vid 5.30 gick M upp för att mata lillan. När han var klar gick han på toaletten och hade inte låst eftersom ingen är vaken vid den tiden ändå. Helt plötsligt öppnas dörren och pappa kommer in. Hela tröjan är nedblodad och han mumlar mest när han ser M. Sen går han och sätter sig i badkaret. Helt förvirrad och väck.
M kommer in och väcker mig och jag går in till Pappa och försöker prata med honom. Han säger att han mår illa och att han spytt. Jag frågar om det är blod på tröjan och han säger att han inte vet. Jag föreslår att vi åker till sjukhuset och han vägrar. Jag ber M hjälpa honom upp och ur badkaret och han gör det. Samtidigt väcker jag Mamma. När han sedan sitter i fåtöljen i vardagsrummet märker vi att han blir bara mer och mer förvirrad och jag bestämmer mig för att ringa en ambulans. Vi skulle aldrig lyckas få in honom i bilen själva eftersom han hatar sjukhus så mycket.Men när ambulansen kom så var det inget problem, han var så väck i huvudet att han gick med på vadsom helst.
M fick stanna hemma med lillan och jag och Mamma tog bilen och följde efter ambulansen.
Väl på akuten så vart han sämre och sämre, tillslut svarade han inte på tilltal, men somnade. personalen verkade inte riktigt ta honom på alvar, de trodde först att han tagit droger eller att han var senil, detta trots att vi förklarade att han varit normal och jobbat dagen innan och att han aldrig skulle ta några droger.
Han fick ligga på observation och där somnade han. Jag hade en tid hos husläkaren själv på eftermiddagen och vi tänkte att nu har han vård och sover så det borde vara lugnt att lämna honom en stund så att jag kunde komma till läkaren. självklart lovade personalen att ringa om det ändrade sig något.
Vi åkte hem och hämtade lillan för M skulle jobba på kvällen och var tvungen att sova någonting innan. Sen bar det av till husläkaren som sa efter att ha hört hur mina senaste tre månader hade sett ut; ja, helst skulle jag sjukskriva dig, så du fick vila upp dig, men det går ju inte att sjukskriva någon från en bebis....
Därefter sa hon att hon ville att jag skulle gå på sjukgymnastik, (min höft och rygg är trasig) men det var heller ingen ide nu när det är så mycket runt omkring, så det får vänta. Tillsvidare fick jag en jäkla massa citodon så jag klara att ta hand om lillan... Behöver jag säga att jag går omkring med en konstant spänningshuvudvärk och en dos av migrän varannan dag?...
Efter läkarbesöket ringde vi sjukhuset för att kolla hur pappa mådde eftersom dom inte ringt och vi fick världens chock.
Han låg medvetslös i respirator på intensiven! och dom visste fortfarande inte vad som var fel.
Mamma skjutsade hem mig hem till dom i full panik och åkte sen in till sjukhuset.
Under resten av fredagen, hela lördagen och halva söndagen svävade Pappa på gränsen mellan liv och död mer eller mindre. Vi var där så mycket vi bara kunde, tog med oss liten och stod där med rosa barnvagn bredvid respiratorer, manicker och slangar. Det var ganska få patienter där och dom lovade att tala om ifall någon virus eller infektionspatient kom in så det var helt okej att ta med henne dit. Nemi fick såklart en massa uppmärksamhet från alla läkare och sjuksystrar och alla ville gulla med henne.
På söndagen följde min bror och hans flickvän med dit, typsikt nog var det han födelsedag just då också. 40 år. Och när vi kom dit berättade sköterskan att hon hade en överraskning åt oss.
Pappa var vaken!!!!
Jag började gråta, kramade om honom och talade om hur mycket jag älskade honom och ville inte gå därifrån. Jag upptäckte först då att jag inte haft någon aptit hela helgen och plötsligt vart jag så hungrig. Knasiga som den här familjen är så hade jag och Mamma tagit med oss tårta dit för att visa brorsan att vi inte hade glömt honom bland allt kaos. Så vi fick hjälp av sköterskorna att duka upp på en sån där stålvagn, med chokladtårta och coca cola. När mamma stoppade i små ljus fick sköterskorna panik i blicken och förbjöd oss att tända dom.. då hade hela sjukhuset kunnat sprängas i luften pga syrgaserna osv. oups!
Pappa hade väldigt svårt att tala men han förstod oss, kände igen oss och var liksom hemma i huvudet. Det som hade hänt var att han tydligen gått omkring med en dålig lever under en längre tid, förmodligen flera år. Sen hade han nu fått ett blödande magsår som skickat detta blod till levern och levern har då inte kunnat ta hand om blodet vilket hat gjort att levern mer eller mindre skickar ut en massa gifter till resten av kroppen och framförallt till hjärnan. som gjort att han varit förvirrad, glömsk, irritabel, dåligt balanssinne etc, etc. Nu hade då sjukdomen gått så långt att han hade hamnat i något som kallas leverkoma.
Allt är fortfarande väldigt osäkert, och jag har inte berättat alla detaljer och vänder vi gjort här för det skulle ta för lång tid. Men nu har han då flyttats till en "vanlig" avdelning och det finns hopp och han blir bättre. Exakt vad det här får för konsekvenser och hur man ska behandla vet vi inte än så länge, det är många fler undersökningar som ska göras osv.
På den avdelning han ligger nu är det inte typiskt nog inte så lämpligt att ta med spädbarn heller, man får men dom avråder för det är många väldigt sjuka där. det sista jag vill nu är att liten blir sjuk så jag får helt enkelt stanna hemma med henne om inte M kan ta henne medan jag hälsar på. Lite jobbigt, för jag vill ju vara nära pappa så mycket det bara går, men Nemi måste gå först, så är det ju bara.
Så man kan sammanfatta det hela med att jag är skitslut! jag sover ca 3-4 timmar per dygn, har helt stängt av hjärnan för att palla med allt och håller på att slita kroppen i bitar i stället.
Jag har nog aldrig mått så här pissigt fast samtidigt varit så glad... en väldigt galen kombination. Även om det är jobbigt så är jag ändå glad över att Lillan kom lagom till allt det här kaoset, jag vet inte hur jag skulle klarat det annars. förmodligen blivit djupt deprimerad och stängt in mig i lägenheten, nu har jag inga marginaler för att grotta ned mig och tycka synd om mig själv. Jag måste ta hand om henne, finns inget alternativ. och det är jobbigt, det är det, sjukt jobbigt, men konstigt nog ganska skönt. Jag har en mening, jag har ett syfte, fyller en funktion, det känns meningslöst och bara dumt att bli deprimerad, alltså blir jag det inte.... fattar ni? eller svamlar jag bara igen??
Däremot skulle inte lite sömn sitta helt fel...
På fredag är Calles begravning, jag undrar hur jag kommer reagera...
Jag behöver något kul att göra, träffa folk och prata strunt, bara få vara och leka med bebis. Jag önskar att jag hade lite större nätverk. Alla mina vänner har fullt upp med sitt och att sitta ensam med Nemi hela dagarn börjar kännas lite ensamt, men samtidigt har jag inte haft någon kraft att ta mig till ställen som öppna förskolan etc. Jag går liksom redan på sparlåga och hemmet är förtfarande fyllt med flyttkartonger och ser bara äckligt och smutsigt ut så att ställa till med någon större sammankomst där är heller inte aktullt.
Går det att köpa städtjänster bara för engångs tillfällen? skulle nästans behövas just nu.....
nä, nu ska jag försöka ta mig till sängen, och försöka få mamma i säng också, hon ligger och sover här på soffan bredvid mig, ;)
Jag har fått nog av allt elände och sorg, jag orkar inte mer!
jag ska försöka fatta mig så kort jag kan för jag har hundra saker på min lista som måste fixas och lillan kan vakna när som helst.
Jag M och liten har varit ute hos mina föräldrar ett tag nu och i fredags morse vid 5.30 gick M upp för att mata lillan. När han var klar gick han på toaletten och hade inte låst eftersom ingen är vaken vid den tiden ändå. Helt plötsligt öppnas dörren och pappa kommer in. Hela tröjan är nedblodad och han mumlar mest när han ser M. Sen går han och sätter sig i badkaret. Helt förvirrad och väck.
M kommer in och väcker mig och jag går in till Pappa och försöker prata med honom. Han säger att han mår illa och att han spytt. Jag frågar om det är blod på tröjan och han säger att han inte vet. Jag föreslår att vi åker till sjukhuset och han vägrar. Jag ber M hjälpa honom upp och ur badkaret och han gör det. Samtidigt väcker jag Mamma. När han sedan sitter i fåtöljen i vardagsrummet märker vi att han blir bara mer och mer förvirrad och jag bestämmer mig för att ringa en ambulans. Vi skulle aldrig lyckas få in honom i bilen själva eftersom han hatar sjukhus så mycket.Men när ambulansen kom så var det inget problem, han var så väck i huvudet att han gick med på vadsom helst.
M fick stanna hemma med lillan och jag och Mamma tog bilen och följde efter ambulansen.
Väl på akuten så vart han sämre och sämre, tillslut svarade han inte på tilltal, men somnade. personalen verkade inte riktigt ta honom på alvar, de trodde först att han tagit droger eller att han var senil, detta trots att vi förklarade att han varit normal och jobbat dagen innan och att han aldrig skulle ta några droger.
Han fick ligga på observation och där somnade han. Jag hade en tid hos husläkaren själv på eftermiddagen och vi tänkte att nu har han vård och sover så det borde vara lugnt att lämna honom en stund så att jag kunde komma till läkaren. självklart lovade personalen att ringa om det ändrade sig något.
Vi åkte hem och hämtade lillan för M skulle jobba på kvällen och var tvungen att sova någonting innan. Sen bar det av till husläkaren som sa efter att ha hört hur mina senaste tre månader hade sett ut; ja, helst skulle jag sjukskriva dig, så du fick vila upp dig, men det går ju inte att sjukskriva någon från en bebis....
Därefter sa hon att hon ville att jag skulle gå på sjukgymnastik, (min höft och rygg är trasig) men det var heller ingen ide nu när det är så mycket runt omkring, så det får vänta. Tillsvidare fick jag en jäkla massa citodon så jag klara att ta hand om lillan... Behöver jag säga att jag går omkring med en konstant spänningshuvudvärk och en dos av migrän varannan dag?...
Efter läkarbesöket ringde vi sjukhuset för att kolla hur pappa mådde eftersom dom inte ringt och vi fick världens chock.
Han låg medvetslös i respirator på intensiven! och dom visste fortfarande inte vad som var fel.
Mamma skjutsade hem mig hem till dom i full panik och åkte sen in till sjukhuset.
Under resten av fredagen, hela lördagen och halva söndagen svävade Pappa på gränsen mellan liv och död mer eller mindre. Vi var där så mycket vi bara kunde, tog med oss liten och stod där med rosa barnvagn bredvid respiratorer, manicker och slangar. Det var ganska få patienter där och dom lovade att tala om ifall någon virus eller infektionspatient kom in så det var helt okej att ta med henne dit. Nemi fick såklart en massa uppmärksamhet från alla läkare och sjuksystrar och alla ville gulla med henne.
På söndagen följde min bror och hans flickvän med dit, typsikt nog var det han födelsedag just då också. 40 år. Och när vi kom dit berättade sköterskan att hon hade en överraskning åt oss.
Pappa var vaken!!!!
Jag började gråta, kramade om honom och talade om hur mycket jag älskade honom och ville inte gå därifrån. Jag upptäckte först då att jag inte haft någon aptit hela helgen och plötsligt vart jag så hungrig. Knasiga som den här familjen är så hade jag och Mamma tagit med oss tårta dit för att visa brorsan att vi inte hade glömt honom bland allt kaos. Så vi fick hjälp av sköterskorna att duka upp på en sån där stålvagn, med chokladtårta och coca cola. När mamma stoppade i små ljus fick sköterskorna panik i blicken och förbjöd oss att tända dom.. då hade hela sjukhuset kunnat sprängas i luften pga syrgaserna osv. oups!
Pappa hade väldigt svårt att tala men han förstod oss, kände igen oss och var liksom hemma i huvudet. Det som hade hänt var att han tydligen gått omkring med en dålig lever under en längre tid, förmodligen flera år. Sen hade han nu fått ett blödande magsår som skickat detta blod till levern och levern har då inte kunnat ta hand om blodet vilket hat gjort att levern mer eller mindre skickar ut en massa gifter till resten av kroppen och framförallt till hjärnan. som gjort att han varit förvirrad, glömsk, irritabel, dåligt balanssinne etc, etc. Nu hade då sjukdomen gått så långt att han hade hamnat i något som kallas leverkoma.
Allt är fortfarande väldigt osäkert, och jag har inte berättat alla detaljer och vänder vi gjort här för det skulle ta för lång tid. Men nu har han då flyttats till en "vanlig" avdelning och det finns hopp och han blir bättre. Exakt vad det här får för konsekvenser och hur man ska behandla vet vi inte än så länge, det är många fler undersökningar som ska göras osv.
På den avdelning han ligger nu är det inte typiskt nog inte så lämpligt att ta med spädbarn heller, man får men dom avråder för det är många väldigt sjuka där. det sista jag vill nu är att liten blir sjuk så jag får helt enkelt stanna hemma med henne om inte M kan ta henne medan jag hälsar på. Lite jobbigt, för jag vill ju vara nära pappa så mycket det bara går, men Nemi måste gå först, så är det ju bara.
Så man kan sammanfatta det hela med att jag är skitslut! jag sover ca 3-4 timmar per dygn, har helt stängt av hjärnan för att palla med allt och håller på att slita kroppen i bitar i stället.
Jag har nog aldrig mått så här pissigt fast samtidigt varit så glad... en väldigt galen kombination. Även om det är jobbigt så är jag ändå glad över att Lillan kom lagom till allt det här kaoset, jag vet inte hur jag skulle klarat det annars. förmodligen blivit djupt deprimerad och stängt in mig i lägenheten, nu har jag inga marginaler för att grotta ned mig och tycka synd om mig själv. Jag måste ta hand om henne, finns inget alternativ. och det är jobbigt, det är det, sjukt jobbigt, men konstigt nog ganska skönt. Jag har en mening, jag har ett syfte, fyller en funktion, det känns meningslöst och bara dumt att bli deprimerad, alltså blir jag det inte.... fattar ni? eller svamlar jag bara igen??
Däremot skulle inte lite sömn sitta helt fel...
På fredag är Calles begravning, jag undrar hur jag kommer reagera...
Jag behöver något kul att göra, träffa folk och prata strunt, bara få vara och leka med bebis. Jag önskar att jag hade lite större nätverk. Alla mina vänner har fullt upp med sitt och att sitta ensam med Nemi hela dagarn börjar kännas lite ensamt, men samtidigt har jag inte haft någon kraft att ta mig till ställen som öppna förskolan etc. Jag går liksom redan på sparlåga och hemmet är förtfarande fyllt med flyttkartonger och ser bara äckligt och smutsigt ut så att ställa till med någon större sammankomst där är heller inte aktullt.
Går det att köpa städtjänster bara för engångs tillfällen? skulle nästans behövas just nu.....
nä, nu ska jag försöka ta mig till sängen, och försöka få mamma i säng också, hon ligger och sover här på soffan bredvid mig, ;)
3 kommentarer:
Rock n roll-städ ställer gärna upp mot en framtida barnpassning eller liknande ;)
Jag känner igen det där med att liten är det som håller en i schack, min pappa gick bort i samma veva som jag fick S. Nu hoppas jag ju självklart att samma sak inte händer dig, det räcker liksom med stresspoäng för din del.
David är föräldraledig nu, hör av dig till honom vettja, om du vill busa runt på dagarna!
hallå där.
nu får det va nog med tråkigheter för dig ju!!!! hoppas din pappa repar sig ordentligt. jag o Marie ses gärna och fikar ju!!! så dåliga bara på att bestämma något *skäms* vi skulle kunna promenera i vaxholm och hoppas på sol, fika och bara ta det lugnt... kram
Jaaaa!!! är det någon som orkar komma ut och leka med mig i svinninge?? jag kommer vara här ett bra tag till ser det ut som...
Skicka en kommentar