Sörjer min vän Calle Feuk

Jag har fortfarande inte riktigt förstått, eller ens accepterat att han är borta.

Ena sekunden tror jag att tårarna har runnit färdig och att jag ska kunna andas igen i andra sekunden viker sig knäna och jag får ett plötsligt illamående krypandes i bröstet.

Men jag låter mig inte falla, jag måste ta hand om min dotter, kan inte släppa kontrollen.

Får dessutom skuldkänslor, känns nästan fel mot M att jag sörjer mitt ex så här mycket. Men Calle min Calle var så mycket mer än en föredetta partner, vi skiljdes som bästa vänner. det fanns inget otalt emellan oss. Vi hade jättebra kontakt trots att det tog slut.

Calle och jag var tillsammans i fem år, från år 2000 till 2005, från det att jag tog studenten till det att jag arbetade som väktare, mycket hände under den tiden, mycket utveckling. Mycket av den person jag är idag har blivit till med influenser av honom. Han lärde mig så många saker!

Han fick mig intresserad av mycket som idag definierar mig som person. Hade det inte varit för honom hade jag kanske inte upptäckt fotografins värld, min första digitalkamera fick jag av honom i födelsedagspresent!

Han fick upp mina ögon för många av mina idag favoritböcker och filmer, han stöttade mig och gav mig självförtroende fick mig att våga tro på mig själv.

Han lärde mig allt jag kan om datorer och tekniska manicker, idag ringer mina vänner MIG när något går sönder!

Han var en så otroligt intelligent och hade en helt grymt underbar humor, detta kommer jag att sakna för resten av mitt liv. trots att vi inte längre var tillsammans så ringde vi varandra och använde varandra som ventil, han var så glad över att jag träffat Magnus och att vi fick vår lilla tjej. Han visste hur mycket jag ville ha barn och sa alltid att jag antingen kommer bli en ascool eller hypernojjig mamma... blev hypernojjig, satsar på att bli ascool...

Jag är enormt tacksam över att han hann se henne, bara en vecka innan han dog träffades vi av en ren impuls och jag fick visa upp henne...

Ödet är bra lustigt, så många sjuka tillfälligheter har inträffat den sista tiden så jag blivit övertygad om det övernaturliga och att han kommunicerar med mig från andra sidan, jag som aldrig någonsin kunnat tro på sånt, är nu helt frälst.

Som att min första instinkt när jag fick beskedet från hans mamma var att jag måste fixa ett hem till hans katter. Fem minuter efter det att jag lagt på luren med min vän som sagt att han kunde ta hand om dom så dimper det ned ett reklambrev i brevlådan. Jag går dit för att kika och får en smärre chock. på lappen stod det något i stil med, till er kattägare, vi bjuder nu på gratis kattsand från märket CalleCat... VAD är oddsen? för det första att det överhuvudtaget finns ett kattsandsmärke som heter CalleCat för det andra att det dimper ned i brevlådan vid just den tidpunken?? Jag fick mer eller mindra kalla kårar längs ryggraden och visste inte om jag skulle skratta eller gråta... Det var nog det märkligaste som jag varit med om. Är helt övertygad om att det var Calle som antingen ville retas med mig, typiskt hans humor, eller ville säga tack för att jag ordnade det för hans älskade katter.

Sen har det varit ett antal andra små udda tillfälligheter som jag inte kunnat förklara, men det här var det mest påfallande.

Jag var på bårhuset med hans Mamma och hans bästa vän i fredags och även om det var hemskt så var det skönt att få ta ett personligt farväl. Jag har aldrig sett en död människa så det var lite obehagligt, men jag är glad över att ha gjort det.

Hans jäkla epilepsi tog honom tillslut och det visste vi nog alla att den en dag skulle, men det gör det inte mindre smärtsamt för det. Han var för ung! 36 skulle han snart fylla.

Livet är bra jävla elakt ibland, och jag är så fullproppad av känslor, jag växlar mellan total lycka för det nya lilla liv som ligger i min famn och obeskrivlig sorg för att ha förlorat min bästa vän. Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det. Är så himla praktiskt lagt att jag vill bara ordna och fixa när sånt här händer, kroppen reagerar genom att ge mig extra mycket superkrafter och energi samtidigt som jag får den vidrigaste huvudvärken.

varken sover eller äter ordentligt, tvingar i mig mat med mantrat att jag måste kunna sköta lillan och inte får packa ihop.

Jag har bestämt mig för att inte packa ihop! lillan behöver mig och livet måste gå vidare. Calle skulle bli förbannad på mig om jag misskötte henne på grund av honom, det vet jag...