För mycket information....

Jag satt och pratade med min mamma ikväll och berättade att jag skrev en blog.
Eftersom hon ganska nyligen upptäckt Internet så visade jag hur den fungerade och vad jag hade skrivit. Hon berättade då att min generation ska skatta sig lyckligt som kan hitta så många svar på alla frågor om graviditet och dela funderingar med andra i diverse forum.
Hon sa att när hon var gravid med min bror (för nästan 40 år sedan) så satt hon ensam med alla funderingar och allt som barnmorskan sa var lag och den enda rådgivningen hon fick var från mormor. Idag kan vi läsa på Internet exakt hur fostret utvecklas i varje vecka vilket för henne är någonting helt nytt. Hon visste inte när hjärtat började slå, att den börjar röra på sig långt innan man kan känna det och graviditeten bekräftades av barnmorskan, inga enkla hemma tester fanns eller uppslagsverk över symptom.
För henne var graviditeten och förlossningen någonting man inte pratade öppet om utan bara något kvinnor gjorde och jämt har gjort.

Men jag vet inte om det är så himla nyttigt med att veta precis allt i förväg.
Självklart är det underbart att man via Internet kan dela sina erfarenheter och upplevelser med andra i samma situation, jag ska inte klaga.
Men... När man som jag är en konstant orolig människa, ett kontroll freak med gynekologskräck så tror jag att jag ändå skulle må bra mycket bättre om jag inte visste alla katastrofer och vidriga undersökningar som kan inträffa där på förlossningsbordet.
Jag menar, vad har jag för nytta av att veta att dom kan stoppa upp en ballong i muffen på en för att man ska vidga sig? att man faktiskt kan spricka upp hela vägen till bajjhålet, att dom ibland måste sätta en kateter i urinröret för att man inte kan kissa osv.
Jag behöver verkligen inte veta allt detta! för det gör ju så klart att jag målar fan på väggen och föreställer mig allt detta om och om igen i mitt huvud och tillslut är helt övertygad om att just det kommer hända mig.
Kanske chocken blir större om man inte vet om allt detta i förväg, men då slipper du oroa dig i 9 månader för att något sådant ska inträffa i alla fall. Jag tror att man är mer benägen att klara av situationen och anpassa sig därefter om man inte redan har hunnit föreställa sig och blivit rädd för allt detta.

Kanske man kan tycka att jag borde leva som jag lär och undvika allt vad information heter, men jag blir som besatt. Hittar jag något vidrigt och obehagligt så kan jag inte slita ögonen ifrån det. Jag måste bara veta mer!
Jag intalade mig förut att om jag bara hade mer information så skulle jag komma över mina rädslor, förstå bättre, förbereda mig.
Men jag börjar så smått inse att jag bara lurar mig själv. Jag blir bara mer och mer säker på att mina rädslor är befogade istället.

Summa summarum. Min kära mor led av för lite information, inte ha någon dela funderingar med och av att allt var så himla hysch pysch, och vi har fördelen av att saker och ting har utvecklats, att det inte är lika tabubelagt. Men istället vet vi redan i förväg allt som kan gå fel, vi jagar upp oss över saker vi inte kan rå över och skrämmer upp varandra med förlossningshistorier från helvetet.
Dock tror jag att det finns en gemensam nämnare som varit detsamma oavsett generation, årtionde, århundrade, kultur och världsdel för alla först föderskor.
Oron.
Oron över att något ska gå fel, känslan av att ge sig in på någonting helt nytt, oförutsägbart men ändå spännande.