det ljuva språket

jag har ingen aning om vad en tvåårings kunskaper i språket ska vara, och helt ärligt bryr jag mig inte vad som är normalt eller inte. Men det är ju alltid kul när dagisfröknarna säger att hon är tidig i språket. och shit vad lilla fröken pratar och sjunger nu. Hon har redan memorerat hela blinka lilla stjärna, fast hon konsekvent hoppar över ordet lilla, hela imse vimse spindel, bäbä vita lamm, trollmors visa, och nu jobbar hon på ekorrn satt i granen och lille katt. Ungen kan med andra ord fler barnvisor än vad jag kan.
Sen tycker jag det är så härligt just det här stadiet när barn börjar prata och det ibland blir helt rätt och ibland helt fel och ibland väldigt konstigt.
Nemi kan säga helt klockrena saker som 'maten är klar' vilket hon ropar högt och tydligt när middagen är klar. Men sen blir det ju också sånna där sköna ordfattiga meningar som talar om precis hur mycket som helst. Idag kom hon hem från dagis med ett rivsår på näsan och jag frågade henne vad som hade hänt med näsan och fick till svar. Näsa, bula, blå, bordet.
Inte så svårtolkat tycker jag, antar att hon menade att hon fick en bula på näsan av det blå bordet på dagis.
Det är så häftigt att höra vad hon tänker på den lilla människan, nu när hon kan uttrycka sig. Hon har börjat tycka en del saker är lite läskigt också, speciellt en figur som dök upp när vi satte på en film för någon vecka sen, då säger hon läskigt gubbe tv, ingen fara. för att jag när det hände och hon blev rädd satte mig ned och förklarade att det inte var någon fara. Hela händelsen var så onödig, jag skulle sätta igång en film till pappa, och i menyn innan filmen var det som en röntgenbild av en skalle och den här såg Nemi i kombination med att volymen kickade igång på max. Inte konstigt alls att hon blev rädd. Men sen dess är hon lite oroligt inställd till tv'n.