Behöver hjälp desperat!

Jag måste göra mig av med mina underbara söta katter!
Stackarna får vara ensamma nästan hela tiden eftersom vi är ute hos mina föräldrar hela tiden, det känns inte okej. Dessutom så när vi väl är hemma så har jag inte haft någon tid för dom. Dom som är så gosiga och vill ha mys hela tiden. Jag vet inte vad jag ska göra, snälla finns det någon som kan hjälpa mig? jag vill verkligen inte avliva dom eller lämna till något katthem. De måste få komma till ett hem, helst tillsammans där de får bli ompysslade och mysta med. Vill helst inte ge dom till någon man inte känner men det här håller inte. 2 vuxna, 2 katter och ett spädbarn på 60 kvadratmeter är ingen bra idée. Någon som har någon aning om vad man kan göra?

Fick fnatt idag...

trött på allt elände bestämde jag mig för att göra något impulsivt.. en tatuering senare och jag är glad som en lärka! :D



Följde med en kompis som skulle fylla i en tatuering hon gjort för ett par veckor sedan. Eftersom jag varit sugen på en ny väldigt länge och hade en hyfsad idée om vad jag ville ha så frågade jag om de var långa väntetider. han tittade i almanackan och konstaterade att inget var ledigt förrän i början på maj. bläää... sen säger han efter en liten stund att han förvisso hade en avbokning lite senare på dagen. jippie!

den tar vi!

Vi gick och långfikade och jag skissade på lite idéer. Sen gick vi tillbaka och han putsade och fixade till och vips så var den precis som jag ville ha den och en 20 minuter senare så sitter den där...

oj så tossigt det kan bli, hade jag missat bussen som jag höll på att göra eller hade dom inte haft en avbokning eller hade inte M fått lite extra pengar från semesterersättningen så hade det tagit många många månader, om det ens hade blivit av, för mig att pallra mig iväg och verkligen fått det gjort. det måste vara ödet då, ;) allt sker med en mening eller hur?

Nu är jag så himla nöjd, den blev lite större än vad jag hade tänkt, mycket tjejigare än vad jag hade tänkt, och mycket mycket finare än jag hade förväntat.

GLAD! :D



här kommer bild på den, tog den dock med pisskameran så det blev lite suddigt, men ni ser iaf på ett ungefär...

vad tycks????

Knarkande fjärilar i gardinen...

Jag har äntligen fått sova lite både igår och idag. M tog lillan direkt på morgonen och så har han låtit mig sova hela förmiddagen. det har behövts kan jag lova, så skönt! jag kommer få ha det så imorgon också förhoppningsvis sen på onsdag så ska han jobba igen så då får jag ta henne på heltid igen. om han nu inte har gått och blivit alltför sjuk. Han ligger här på soffan och har ont i halsen och snorar. Hoppas bara att han inte smittar ner liten.

Nyheter om min pappilapp då...
Hans började bli bättre i början på förra veckan och det såg lovande ut, sen på onsdagen kom ett bakslag och han fick blodförgiftning, hjärtflimmer och åkte på någon smittsam bakterie. Han blev flyttad till en övervakningsavdelning där dom kunde hålla lite bättre koll samt isolera honom så han inte smittade andra. Men han blev allt piggare och piggare och började tala tydligare. MEN....
Nu har han satt igång och prata gojja... han har värsta hallisarna. När jag och Mamma var där så bad han mamma skaka på gardinen för att de knarkande fjärilarna med påsar på huvdet skulle trilla ned....
Okej, det låter sjuk jäkla absurt och roligt, men det är fasiken inte kul att se sin far helt seriöst säga en sån sak.
Det är väl det mest galna han sagt hittills men det är inte det värsta. han har blivit helt personlighetsförändrad, sitter och är misstänksam mot alla, har fått för sig att jag och mamma förskingrat hans pengar han vunnit på lotto. han tror inte på att han ligger på danderyds sjukhus utan på något annat ställe som är byggt precis som danderyd.
Nojjorna är många och det är grymt tufft att tackla som anhörig. För han tror ju på fullaste allvar att det är sant och han är kristallklar när han pratar om det. läskigt...
Idag var mamma där igen och hälsade på och hon sa att han verkar mycket bättre. Jag garderar mig dock, vågar inte längre hoppas för mycket. vi får helt enkelt se hur det går.


Calles begravning var i fredags, det var självklart tungt som bara den, men minnesstunden efteråt vart riktigt bra och om man kan säga så, riktigt trevlig. Hans bästa kompis höll ett underbart tal och spelade sen lite musik till bildspelet vilket såklart inte blev riktigt som jag ville,(hann inte fixa allt) men det blev väldigt uppskattat i alla fall, och det är ju ändå huvudsaken.
Det var galet mycket blommor och säkert över hundra pers i kyrkan och en otroligt vacker kyrka. Men när jag sen kom hem på kvällen och lät tankarna vandra fritt så hann jag tänka så långt som att jag måste ringa Calle och berätta hur det var i kyrkan, sen kom den där isande känslan i magen och insikten av att det inte går...

Ja, ja, bara tuta och köra...
Nu till någonting mindre sorgligt och tragiskt!

Jag har världens coolaste bäbis! de senaste dagarna har hon varit så himla duktig, hon kan alltså redan somna själv och dessutom utan napp! jag ligger brevid henne en stund tills hon har kommit till ro och är lugn, men fortfarande vaken, sen går jag ut ur rummet med dörren på glänt och efter tio minuter har hon somnat! sån otrolig utveckling på den lilla damen, för bara ett par veckor sedan kunde man inte lägga henne ifrån sig ens fem minuter och nu somnar hon själv och dessutom har tröttnat på att sitta i famnen. hon vill nästan jämt sitta i sin babysitter och protesterar högljutt när man vill gosa lite i knät. knasiga unge... hon skriker mindre, tror värsta kolik perioden är över men hon får fortfarande attacker då hon bara gråter och skriker och det inte finns något vettigt sätt att trösta. Men jag tror att det är gaser i magen som spökar. för det är oftast efter maten som det inträffar. Men nu är hon betydligt oftare glad, ler och sprallar så otroligt mysigt!
Däremot har hon börjat suga på tummen, vilket jag inte är så överdrivet glad över. Jag kan bara tänka mig att det är så himla mycket svårare att vänja dom av med det när dom blir äldre, och sen när hon kommer igång och börjar krypa runt på smutsiga golv och stoppar sen tummen i munnen direkt, kan inte vara särskilt hälsosamt, eller?
Men hon är ju brutalt söt när hon ligger där och är så nöjd över att hon hittat tummen och suger på den. Man känner sig rätt taskig om man petar bort den. Helst av allt vill hon ha både tumme och napp och så blir hon förbannad över att hon inte får plats med båda, den lilla knäppskallen.

Jag har börjat bli trakaserad av alla försäkringbolag nu också, alla vill självklart att vi ska välja deras barnförsäkring. och barnförsäkring ska vi ha men vilken? jag har hört att trygg hansa ska vara bra så jag tror vi kör på den, vad har ni? om ni har någon??

Vi har även bestämt oss för att ha lillans namngivningsfest/dop/vad det nu kallas... den 12 juli. det blir nog inte kyrkligt då jag tycker att hon ska få bestämma själv om hon vill gå med i kyrkan eller inte när hon blir äldre. Förmodligen något hemma hos mina föräldrar, men än så länge har vi inte bestämt annat än datum. ska börja kolla runt lite om hur en namngivningsfest kan gå till.
Jag velar dock fortfarande om hennes namn, Jag känner att Nemi inte stämmer riktigt, eller så har jag bara fått en rejäl dos av beslutsångest eftersom det är en så stor grejj, det är ju något hon ska dras med resten av sitt liv. Evelina känns för tillfället bättre men nu har vi ju redan sagt till alla att hon ska heta Nemi... och det är bara jag som velar. M tycker om båda men föredrar Nemi, men säger att det är okej om jag hellre vill ha Evelina... usch... vad jobbigt det ska vara då... ;)
Hon ska heta båda två i alla fall det är bestämt, men vilket som ska bli tilltalsnamnet är det som är svårt...
jag hatar att ta beslut.....

Kräm och kram
L

40 års kalas på intensiven...

nä, nu räcker det!
Jag har fått nog av allt elände och sorg, jag orkar inte mer!
jag ska försöka fatta mig så kort jag kan för jag har hundra saker på min lista som måste fixas och lillan kan vakna när som helst.

Jag M och liten har varit ute hos mina föräldrar ett tag nu och i fredags morse vid 5.30 gick M upp för att mata lillan. När han var klar gick han på toaletten och hade inte låst eftersom ingen är vaken vid den tiden ändå. Helt plötsligt öppnas dörren och pappa kommer in. Hela tröjan är nedblodad och han mumlar mest när han ser M. Sen går han och sätter sig i badkaret. Helt förvirrad och väck.
M kommer in och väcker mig och jag går in till Pappa och försöker prata med honom. Han säger att han mår illa och att han spytt. Jag frågar om det är blod på tröjan och han säger att han inte vet. Jag föreslår att vi åker till sjukhuset och han vägrar. Jag ber M hjälpa honom upp och ur badkaret och han gör det. Samtidigt väcker jag Mamma. När han sedan sitter i fåtöljen i vardagsrummet märker vi att han blir bara mer och mer förvirrad och jag bestämmer mig för att ringa en ambulans. Vi skulle aldrig lyckas få in honom i bilen själva eftersom han hatar sjukhus så mycket.Men när ambulansen kom så var det inget problem, han var så väck i huvudet att han gick med på vadsom helst.
M fick stanna hemma med lillan och jag och Mamma tog bilen och följde efter ambulansen.
Väl på akuten så vart han sämre och sämre, tillslut svarade han inte på tilltal, men somnade. personalen verkade inte riktigt ta honom på alvar, de trodde först att han tagit droger eller att han var senil, detta trots att vi förklarade att han varit normal och jobbat dagen innan och att han aldrig skulle ta några droger.
Han fick ligga på observation och där somnade han. Jag hade en tid hos husläkaren själv på eftermiddagen och vi tänkte att nu har han vård och sover så det borde vara lugnt att lämna honom en stund så att jag kunde komma till läkaren. självklart lovade personalen att ringa om det ändrade sig något.

Vi åkte hem och hämtade lillan för M skulle jobba på kvällen och var tvungen att sova någonting innan. Sen bar det av till husläkaren som sa efter att ha hört hur mina senaste tre månader hade sett ut; ja, helst skulle jag sjukskriva dig, så du fick vila upp dig, men det går ju inte att sjukskriva någon från en bebis....
Därefter sa hon att hon ville att jag skulle gå på sjukgymnastik, (min höft och rygg är trasig) men det var heller ingen ide nu när det är så mycket runt omkring, så det får vänta. Tillsvidare fick jag en jäkla massa citodon så jag klara att ta hand om lillan... Behöver jag säga att jag går omkring med en konstant spänningshuvudvärk och en dos av migrän varannan dag?...

Efter läkarbesöket ringde vi sjukhuset för att kolla hur pappa mådde eftersom dom inte ringt och vi fick världens chock.
Han låg medvetslös i respirator på intensiven! och dom visste fortfarande inte vad som var fel.
Mamma skjutsade hem mig hem till dom i full panik och åkte sen in till sjukhuset.
Under resten av fredagen, hela lördagen och halva söndagen svävade Pappa på gränsen mellan liv och död mer eller mindre. Vi var där så mycket vi bara kunde, tog med oss liten och stod där med rosa barnvagn bredvid respiratorer, manicker och slangar. Det var ganska få patienter där och dom lovade att tala om ifall någon virus eller infektionspatient kom in så det var helt okej att ta med henne dit. Nemi fick såklart en massa uppmärksamhet från alla läkare och sjuksystrar och alla ville gulla med henne.
På söndagen följde min bror och hans flickvän med dit, typsikt nog var det han födelsedag just då också. 40 år. Och när vi kom dit berättade sköterskan att hon hade en överraskning åt oss.
Pappa var vaken!!!!
Jag började gråta, kramade om honom och talade om hur mycket jag älskade honom och ville inte gå därifrån. Jag upptäckte först då att jag inte haft någon aptit hela helgen och plötsligt vart jag så hungrig. Knasiga som den här familjen är så hade jag och Mamma tagit med oss tårta dit för att visa brorsan att vi inte hade glömt honom bland allt kaos. Så vi fick hjälp av sköterskorna att duka upp på en sån där stålvagn, med chokladtårta och coca cola. När mamma stoppade i små ljus fick sköterskorna panik i blicken och förbjöd oss att tända dom.. då hade hela sjukhuset kunnat sprängas i luften pga syrgaserna osv. oups!

Pappa hade väldigt svårt att tala men han förstod oss, kände igen oss och var liksom hemma i huvudet. Det som hade hänt var att han tydligen gått omkring med en dålig lever under en längre tid, förmodligen flera år. Sen hade han nu fått ett blödande magsår som skickat detta blod till levern och levern har då inte kunnat ta hand om blodet vilket hat gjort att levern mer eller mindre skickar ut en massa gifter till resten av kroppen och framförallt till hjärnan. som gjort att han varit förvirrad, glömsk, irritabel, dåligt balanssinne etc, etc. Nu hade då sjukdomen gått så långt att han hade hamnat i något som kallas leverkoma.
Allt är fortfarande väldigt osäkert, och jag har inte berättat alla detaljer och vänder vi gjort här för det skulle ta för lång tid. Men nu har han då flyttats till en "vanlig" avdelning och det finns hopp och han blir bättre. Exakt vad det här får för konsekvenser och hur man ska behandla vet vi inte än så länge, det är många fler undersökningar som ska göras osv.
På den avdelning han ligger nu är det inte typiskt nog inte så lämpligt att ta med spädbarn heller, man får men dom avråder för det är många väldigt sjuka där. det sista jag vill nu är att liten blir sjuk så jag får helt enkelt stanna hemma med henne om inte M kan ta henne medan jag hälsar på. Lite jobbigt, för jag vill ju vara nära pappa så mycket det bara går, men Nemi måste gå först, så är det ju bara.

Så man kan sammanfatta det hela med att jag är skitslut! jag sover ca 3-4 timmar per dygn, har helt stängt av hjärnan för att palla med allt och håller på att slita kroppen i bitar i stället.
Jag har nog aldrig mått så här pissigt fast samtidigt varit så glad... en väldigt galen kombination. Även om det är jobbigt så är jag ändå glad över att Lillan kom lagom till allt det här kaoset, jag vet inte hur jag skulle klarat det annars. förmodligen blivit djupt deprimerad och stängt in mig i lägenheten, nu har jag inga marginaler för att grotta ned mig och tycka synd om mig själv. Jag måste ta hand om henne, finns inget alternativ. och det är jobbigt, det är det, sjukt jobbigt, men konstigt nog ganska skönt. Jag har en mening, jag har ett syfte, fyller en funktion, det känns meningslöst och bara dumt att bli deprimerad, alltså blir jag det inte.... fattar ni? eller svamlar jag bara igen??
Däremot skulle inte lite sömn sitta helt fel...
På fredag är Calles begravning, jag undrar hur jag kommer reagera...

Jag behöver något kul att göra, träffa folk och prata strunt, bara få vara och leka med bebis. Jag önskar att jag hade lite större nätverk. Alla mina vänner har fullt upp med sitt och att sitta ensam med Nemi hela dagarn börjar kännas lite ensamt, men samtidigt har jag inte haft någon kraft att ta mig till ställen som öppna förskolan etc. Jag går liksom redan på sparlåga och hemmet är förtfarande fyllt med flyttkartonger och ser bara äckligt och smutsigt ut så att ställa till med någon större sammankomst där är heller inte aktullt.
Går det att köpa städtjänster bara för engångs tillfällen? skulle nästans behövas just nu.....

nä, nu ska jag försöka ta mig till sängen, och försöka få mamma i säng också, hon ligger och sover här på soffan bredvid mig, ;)