Dagis

Ni kanske undrar varför det är så tyst numera...
Just nu har jag noll kraft och ork att göra mer än det absolut nödvändiga. Inget konstigt med det, är bara väldigt väldigt trött.
Min pyttelilla fritid på kvällarna går åt till att städa, diska och ett litet projekt jag långsamt tar mig igenom. Nämligen att göra en fotobok för hela år 2008.
Kommer bli många sidor, och det är mycket pyssel. Men det kommer verkligen att vara värt det när den är klar.
Utöver det försöker jag planera framtid, hitta på något förbaskat namn till min nästkommande hemsida, fundera ut vad jag ska bli när jag blir stor samt att göra några tafatta försök till att plugga inför körkort.
Jag har inte börjat övningsköra än, och jag tror iofs att det inte kommer bli så himla svårt att lära sig när jag väl sätter mig bakom ratten. det som är riktigt svårt är teorin. Jag har så svårt att memorisera, speciellt namn på de dumma skyltarna. Jag vet mycket väl vad de betyder men att komma på vad de heter exakt känns som en omöjlighet....
BLÄ!
Så det är vad jag sysselsätter mig med numera.
Idag var vi på besök på lillans dagis som hon ska börja på i höst.
Det är det minsta dagiset med bara 14 barn och tre fröknar. Jättefina lokaler, snäll personal och verkar vara alldeles underbart.
Dom var så gulliga att de hade sänt ut alla barn i skogen medan vi var där så att Nemi fick utforska dagiset i lugn och ro. Och hon vart helt förälskad. ville inte gå därifrån.
Hennes fröken tyckte att Nemi var väldigt tidig i sin utveckling. Hon säger säkert det till alla men jag tänker ta åt mig och vara stolt ändå!
Nemi hittade någon leksak som spelade en liten truddelutt och direkt satte hon igång och började dansa och sjunga. fröken vart riktigt imponerad över att hon redan kunde sjunga. Jag har inget att jämföra med så det är väl bara att suga i sig berömmet.
Jag och Nemi brukar ju sjunga varje dag så det kanske inte är så konstigt att hon börjar att lära det.
men istället för att sjunga Lilla snigel.... akta dig.... ni vet vilken. Så sjunger hon Lilla GRODA, Lilla groda, lilla groda... om och om igen. har ingen aning om vart hon har fått det ifrån men så ska tydligen låten gå i alla fall.

Jag tycker det är så himla ballt hur mycket som har hänt de senaste 4 månaderna. Nu har hon så mycket personlighet som man kunde ana förut men som man inte riktigt såg. Det går så otroligt snabbt nu att det är svårt verkligen observera alla nya kunskaper. alla nya tekniker hon lär sig. tex hur hon ska göra för att lägga sand i en hink med en spade. helt plötsligt kan hon det bara. Idag lyckades hon klura ut hur hon skulle få av sig blöjjan. (en mindre rolig kunskap, för oss i alla fall) Hur hon när hon är trött på kvällen meddelar oss det genom att (om vi är inne hos mina föräldrar) gå till dörren och vinka till mormor och morfar. Hon härmas hela tiden, gör man en min så ser man hur hon försöker skrynkla ihop ansiktet likadant. Säger man ett ord försöker hon forma munnen och få till det.
Dagisfröken tyckte hon var i startgroparna för en riktig pratspurt. eller vad man ska kalla det. Hon trodde i alla fall att vi nog kommer ha en liten pratkvarn under sommaren.
Hon kan förstå så himla mycket, ber man henne tydligt att gå och hämta boken så gör hon det. Hon kan en himla massa ord fast hon använder de inte så ofta. Favoritordet är fortfarande bajs.
som kan betyda, bajs i blöjan, någon fes högljudt eller jag ville bara få er att skratta....
andra plats kommer nog lilla groda. för det går hon och sjunger konstant.

Hon är riktigt mysig och underbar nu. Det mesta fungerar bra.
Jag trodde helt ärligt aldrig att det skulle vara så här kul att ha bebis. Jag har alltid trott att de bli roliga först när de bli äldre och man kan pyssla tillsammans och prata ordentligt. och jag måste erkänna att det första spädistiden, eller egentligen det första året var inte särskillt jättekul. det går mest ut på att mata, byta blöja och vänta på att de ska lära sig nästa grej. Men nu! Nu är det som att ha en egen stand up komiker boende hemma. Hela tiden är det nya hyss och uppträdanden.
Men det som imponerar mest på mig är ändå barns envishet och oförmåga att tycka synd om sig själva eller att ge upp. Som härom dagen när Lillan gick omkring med sin gåvagn i trädgården. Hon gick in i och fastnade med vagnen i ett par vita plast trädgårdstolar. Hon stod länge och försökte knuffa sig framåt men utan att rubba stolarna. I vagnen hade hon även ställt en hink. så först prövar hon att ta ut hinken. Som för att se om det ändrade på något. vilket det givetvis inte gjorde. Sen kom hon på att man kunde backa, och efter lite meckande och trixande lyckades hon vända vagnen så att hon kunde gå fritt. Då stannar hon vagnen, hämtar hinken och ställer tillbaka den i vagnen och kör iväg.
Det här var kanske en process på 5-10 minuter. Inte en gång vänder hon sig till mig för att få hjälp, hon blir inte arg eller ledsen och hon ger inte upp.
Det där är så himla häftigt, att barn har det medfött att försöka och försöka till de lyckas.
Det är en sån där sak som man som vuxen ofta slutar med. Man ger upp på tok för lätt, man gnäller och klagar för alla sorters motgångar och man tröttnar efter tre försökt att lära sig något nytt.

Nu e nattinatt
Puss på er till nästa gång