tankar, minnen och lite tid för mig själv

sitter med Liten i knät och datorn på en hög med kuddar bredvid, snett och obekvämt, men ända sättet för mig att kunna få loss båda händerna och skriva. Hon sover, annars skulle det vara omöjligt.........
självklart! nu vaknar hon.... fan!
får se hur länge hon ligger här och blinkar utan att protestera, då måste jag snabbt som ögat ha båda händerna tillgänliga att krama och gunga.

Jag kan inte sluta tänka på Calle, små saker som dyker upp titt som tätt, hans skratt, hans underbara klockrena kommentarer hans breda luriga leende.. allt det där man tog förgivet. Sen kan min hjärna spinna vidare till hur många gånger jag fick hjärtat i halsgropen och mådde illa av rädsla varje gång han fick sina ep-anfall. hur jag som en robot reagerade, nummer ett, kontrollera att hans huvud inte slog i någonting, eventuellt lägga kudde under, sen om det fanns minsta osäkerhet i mig om hans tillstånd, ringa 112, rabbla hans personnummer, vår adress, hans anfallshistorik och därefter roffa åt mig hans leg och patientbricka, lite fräscha kläder, plånbok, skor, en tidning el bok och mycket viktigt, hans cigaretter!
Sen kom ambulansen, och för dom fick jag förklara allt en gång till, berätta vilka mediciner han åt och förklara att han sällan var på gott humör efter ett anfall, att han mest bara ville sova. Det krävdes ofta en del trugande och övertalande vilket lätt orsakde frustration men iväg kom vi.
På akuten sen satt jag och höll hans hand och väntade, väntade och väntade först på att han skulle vakna till, sen att hans minne skulle börja komma igång igen, och tillslut satt man och väntade på doktorerna, men vid det laget hade vi ganska kul för då hade han oftast kvicknat till och var sitt normala charmiga jag, han retades med sjuksyrrorna och hade jämt ett rejält coca cola sug efter ett anfall. Man visste efter ett tag att om han bad om coca cola så var han på bättringsvägen och att han snart var återställd. Sen kom det eviga övertalandet av doktorer. Dom ville sällan släppa hem honom på en gång utan gärna ha kvar honom för observation, något han avskydde så till vida jag inte hade hunnit packa handdator, bok, mobil och gärna godis och cola. Oftast blev doktorerna så trötta på oss att de sa att om jag var hemma med honom det närmaste dygnet så fick vi åka hem.
Det där var vår rutin, ibland gjorde dom lite extra undersökningar ibland inte, ibland kunde det ta många många timmar innan han blev sig själv igen ibland gick det fort. Men varje gång, vartända litet anfall som kom så var jag så förbannat rädd... jag lärde mig att dölja det, att bara agera och inte tänka, men jag var verkligen konstant på helspänn. lärde mig vad minsta lilla ljudförändring betydde där hemma och jag är fortfarande en hejjare på att höra vad som händer runt omkring mig.
M kan ibland tycka att jag är lite läskigt med det där. det händer rätt ofta att jag säger saker som; älskling, när du har läst färdigt kan du väl ta och fixa det där? från ett annat rum, utan att jag ens gått in och sett honom läsa. jag får till svars, hur vet du att jag läser? jo, jag hör bladen vändas. (detta trots att tv'n står på i samma rum)
Så jag har blivit hyperkänslig för ljudförändringar, däremot kan jag säga "va" hur ofta som helst när någon pratar. konstigt det där.

Just nu kan jag inte gråta. vem vet, jag kanske gråtit färdigt, eller så kommer det som en smäll senare, det får tiden utvisa. Jag känner mig så otroligt tacksam för livet, och en enorm lust att få uträtta saker. fixa, dona göra! men den finns ingen tid!!
Jag har krativitetsabstinens!!
missförstå mig inte nu, jag älskar att ta hand om Nemi, älskar henne över allt annat på denna runda jord, men jäklar vad jag saknar egen tid! eller att bara kunna lägga ifrån mig henne medan jag målar en tavla, pysslar med photoshop eller vad som helst.. är jag verkligen ego som tänker så? som tid till att skriva här på bloggen, eller svara på ett mail.. nu till exempel så skriver jag med ena handen och har henne sovandes på andra armen. vågar inte mecka loss andra under hennes huvud, då vaknar hon. Det har verkligen tagit mig hela dagen att skriva ovanstånde..

Visst har jag inte henne på mig riktigt 24 tim per dygn, M tar henne så mycket han kan, med tanke på det jobb han har, men då går all tid åt till dom där måstena, städa, äta, dusch, toa handla mat etc. jag antar att det blir bättre sen när hon blir äldre och man kan lägga henne ifrån sig en stund då och då utan att hon börjar skrika och gråta.. vi håller på att öva på det nu, och det går så smått frammått. men det kräver sitt tålamod. lägger henne lite då och då vid sidan av mig, eller i babysittern och nu kan hon faktiskt tänka sig att ligga utanför min famn i fem minuter... ibland... jag blir så splittrad för jag vet inte hur jag ska öva upp det här riktigt. tycker att hon är för liten för att man bara ska ignorera hennes skrik, det känns inte okej. vill hon ha tröst så måste hon ju få det, eller???
frustrerande..

Nätterna fungerar dock ovanligt bra, då kan hon sova bredvid mig i sängen, om jag håller hennes lilla hand till en början. vi börjar någonstans mellan 22 och 24 med sista maten, en stor omgång, jag gör ca 170ml sen får hon dricka tills hon blir mätt. innan har hon fått ny blöja och eventuellt ett bad. sen lägger vi oss, och hon ligger och knorrar och protesterar i allt från 5 minuter till en timme, sen sover hon mellan 4-6 timmar sen är det upp och äta och oftast lyckas hon somna om direkt efter och sover ytterligare 3 tim men sen är det kört, sen vill hon inte ligga i sängen längre under några omständigheter... knasiga unge...

Nä nu måste jag ägna mig åt lite annat, passa på nu när M har vaknat och har lillan i famnen...

bilder som gör en lite glad!

tycker det behövs något att le åt och vad är då bättre än lite tokiga bilder på Liten.

jäkla skit..

sorgen gör fortfarande ont ända ut i fingerspetsarna och jag vet inte vad jag ska göra med alla tankar, så jag försöker att tänka på annat... sånt som är roligt.
Därför tänkte jag att jag skulle lägga upp lite bilder på Lillan på bilddagboken och fixa lite. jag höll på i två evigheter och ladda upp, skrev bildtexter etc och självklart kom nästan ingen upp... det är alltid strul på den där sidan... funderar på att överge den.
Är det någon som vet någon annan sida där man kan lägga upp mängder av bilder, utan att behöva förminska ned dom, gärna något som man kan lösenordsskydda och bara dela ut lösenord till dom man känner. vad finns det för nått därute? är den här picasa något att ha eller den där flickr, jag är alltså ute efter något där man kan lägga upp vardagsbilder, inte "fin"bilder.

Eftersom jag inte orkat uppdatera så mycket på senare tid så kan jag tillägga att Litens kolik blivit sju resor värre.... och nu pyttelite bättre. i förra veckan skrek hon nästan oavbrutet i 6 tim på raken. Vi provade precis allt och till slut hittade jag den här specialkliniken som gör spädbarns akupunktur och det ser ut att faktiskt ha funkat, eller så är det bara önsketänkande, det här i alla fall blivit annorlunda, men vi ska göra några gånger till så får vi se om det blir mer förbättringar.
Jag har i alla fall inte kunnat få någonting vettigt gjort, inte hunnit svara på mail eller nått... när jag väl har haft lite tid över har min energi bara räckt till att kanske spela en patians eller liknande.. det jobbiga är att så fort jag inte har något rent praktiskt att göra så smyger sig sorgen på och min hjärna stannar, och gör ont...
det är tur att man har sin lilla tjej att glädjas åt och att mysa med, det gör det hela mycket lättare men också svårare. Det är lättare att hålla humöret uppe (dock inte under skrikperioderna) när man ser på henne, men det blir också mycket svårare för någonstans vill man gräva ned sig och få gråta ett par dagar men det är omöjligt...
Man kan säga att mitt liv känns aningens komplicerat nu, som om jag var på level två i ett tvspel och plötsligt har avancerat upp till level 9...
börjar jag svamla nu också??
för lite sömn gör sånt med än har jag märkt...
Nu ska jag i alla fall göra något riktigt terapi'igt och låta M och Mamma ta lillan och jag ska sjunka ned i ett varmt bubbelbad och läsa en sprojlans ny fototidning... alltså varken tänka på barn eller folk som dör... gu va skööönt det ska bli!!!!

Sörjer min vän Calle Feuk

Jag har fortfarande inte riktigt förstått, eller ens accepterat att han är borta.

Ena sekunden tror jag att tårarna har runnit färdig och att jag ska kunna andas igen i andra sekunden viker sig knäna och jag får ett plötsligt illamående krypandes i bröstet.

Men jag låter mig inte falla, jag måste ta hand om min dotter, kan inte släppa kontrollen.

Får dessutom skuldkänslor, känns nästan fel mot M att jag sörjer mitt ex så här mycket. Men Calle min Calle var så mycket mer än en föredetta partner, vi skiljdes som bästa vänner. det fanns inget otalt emellan oss. Vi hade jättebra kontakt trots att det tog slut.

Calle och jag var tillsammans i fem år, från år 2000 till 2005, från det att jag tog studenten till det att jag arbetade som väktare, mycket hände under den tiden, mycket utveckling. Mycket av den person jag är idag har blivit till med influenser av honom. Han lärde mig så många saker!

Han fick mig intresserad av mycket som idag definierar mig som person. Hade det inte varit för honom hade jag kanske inte upptäckt fotografins värld, min första digitalkamera fick jag av honom i födelsedagspresent!

Han fick upp mina ögon för många av mina idag favoritböcker och filmer, han stöttade mig och gav mig självförtroende fick mig att våga tro på mig själv.

Han lärde mig allt jag kan om datorer och tekniska manicker, idag ringer mina vänner MIG när något går sönder!

Han var en så otroligt intelligent och hade en helt grymt underbar humor, detta kommer jag att sakna för resten av mitt liv. trots att vi inte längre var tillsammans så ringde vi varandra och använde varandra som ventil, han var så glad över att jag träffat Magnus och att vi fick vår lilla tjej. Han visste hur mycket jag ville ha barn och sa alltid att jag antingen kommer bli en ascool eller hypernojjig mamma... blev hypernojjig, satsar på att bli ascool...

Jag är enormt tacksam över att han hann se henne, bara en vecka innan han dog träffades vi av en ren impuls och jag fick visa upp henne...

Ödet är bra lustigt, så många sjuka tillfälligheter har inträffat den sista tiden så jag blivit övertygad om det övernaturliga och att han kommunicerar med mig från andra sidan, jag som aldrig någonsin kunnat tro på sånt, är nu helt frälst.

Som att min första instinkt när jag fick beskedet från hans mamma var att jag måste fixa ett hem till hans katter. Fem minuter efter det att jag lagt på luren med min vän som sagt att han kunde ta hand om dom så dimper det ned ett reklambrev i brevlådan. Jag går dit för att kika och får en smärre chock. på lappen stod det något i stil med, till er kattägare, vi bjuder nu på gratis kattsand från märket CalleCat... VAD är oddsen? för det första att det överhuvudtaget finns ett kattsandsmärke som heter CalleCat för det andra att det dimper ned i brevlådan vid just den tidpunken?? Jag fick mer eller mindra kalla kårar längs ryggraden och visste inte om jag skulle skratta eller gråta... Det var nog det märkligaste som jag varit med om. Är helt övertygad om att det var Calle som antingen ville retas med mig, typiskt hans humor, eller ville säga tack för att jag ordnade det för hans älskade katter.

Sen har det varit ett antal andra små udda tillfälligheter som jag inte kunnat förklara, men det här var det mest påfallande.

Jag var på bårhuset med hans Mamma och hans bästa vän i fredags och även om det var hemskt så var det skönt att få ta ett personligt farväl. Jag har aldrig sett en död människa så det var lite obehagligt, men jag är glad över att ha gjort det.

Hans jäkla epilepsi tog honom tillslut och det visste vi nog alla att den en dag skulle, men det gör det inte mindre smärtsamt för det. Han var för ung! 36 skulle han snart fylla.

Livet är bra jävla elakt ibland, och jag är så fullproppad av känslor, jag växlar mellan total lycka för det nya lilla liv som ligger i min famn och obeskrivlig sorg för att ha förlorat min bästa vän. Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det. Är så himla praktiskt lagt att jag vill bara ordna och fixa när sånt här händer, kroppen reagerar genom att ge mig extra mycket superkrafter och energi samtidigt som jag får den vidrigaste huvudvärken.

varken sover eller äter ordentligt, tvingar i mig mat med mantrat att jag måste kunna sköta lillan och inte får packa ihop.

Jag har bestämt mig för att inte packa ihop! lillan behöver mig och livet måste gå vidare. Calle skulle bli förbannad på mig om jag misskötte henne på grund av honom, det vet jag...