HormonHäxan äter pojkvän till frukost!

Okej, ännu mer gnäll!

Nu börjar det bli tragikomiskt alltihop, jag har förvandlats till en lat, otrevlig, gnällig, sur och grinig HormonHäxa!

Jag vet inte om jag kan rättfärdiga mitt beteende med att husköpet gick åt skogen, tre av fyra lägenhetsbyten floppade, jag kan inte sova mer än en två timmar i sträck, jag vet fortfarande inte hur det kommer bli med jobbet och läkaren vill inte sjukskriva mig på heltid och trapporna börjar bli mer och mer likt bergsbestigning av Mount Everest (stvn?) och riktigt jäkla irriterande är att jag endast har ett par byxor som passar (förutom mjukisarna), i tunt linnetyg, dvs snart blir dom skitkalla! Tydligen gör dom inte mammabyxor för dom som är tjockisar från början...
Dvs fettostorlekar finns inte för gravida! Om det är någon som hittar mammabyxor i större storlek än 48 så säg gärna till. Tur är väl att jag bara gått upp 2 kg hittills och kan ha illasittande mjukisar iaf..

anyway, för att återgå till mitt übergnäll...
Den här veckan som har varit har på många sätt påmint om värsta tonårstiden med aggroutbrott och slamrande med dörrar men droppen blev när vi efter två intensivt städande dagar (för att kunna visa upp plejset för dom som är intresserade av ett byte) åkte till Ikea.
Jag Mamma och M åkte dit på eftermiddagen för att köpa nya sängkläder och glutta på barnsaker. Väl där splittrar vi på oss och M försvinner iväg på egna äventyr, bra tänker jag eftersom han förmodligen skulle dö av tristess lyssnande på mig och Ma's dekorationsplaner och färgkombinationsmöjligheter.
Jag lärde mig dock en mycket viktig läxa för alla oss inredningsfreak... Släpp aldrig loss och ur sikte din partner med dokumenterat och fastställt annorlunda smak än din egen, på Ikea!!
Det är likamed kaos och i värsta fall krig!

Det gör ju inte saken bättre att jag är en egocentriskt diktator när det gäller hemmets utseende, inte en egenskap jag direkt skryter med men något jag accepterat och hoppats att pojkvännen ska ha överseende med, alla har vi våra dåliga sidor eller hur?
Inredning och pyssel i hemmet har för mig genom alla år varit ett sätt att koppla av, att finna ro i vardagen, en hobby och en fixering som kanske inte är den billigaste direkt men något som gjort mig lycklig och lugn. Tyvärr har det också utvecklats till en mani när något inte ser ut så som jag vill ha det.... Jag kan gå och störa mig och bli rabiat över att ett hörn i lägenheten inte tillfredsställer mina ögon, och jag samlar på mig alla pinaler jag någonsin ägt för att det kan ju komma att användas i ett senare skede i livet.. onödigt att slängas då, resonerar jag.

Men åter till den skräckfyllda ångestframkallande Ikea incidenten.
M gick omkring och plockade på sig lite småprylar som var smarta lösningar på det mesta, ingen fara skedd än så länge. Tills jag ser honom komma med VAGNEN!
När någon kommer med en Ikea-vagn och inte dom där gula-jag-handlar-bara-lite-påsarna så kan det innebära två saker. antingen ska man shoppa stort eller mycket.
Kalla kårar längs ryggraden och svetten börjar pärla sig på min panna.
Kontrollfreaket i min hjärna vaknar till liv och känner skräcken...
Jag ser en brun låda, inte jättestor, men med dagens Ikea-knep-å-knåp beskrivningar kan en tändsticksask förvandlas till en garderob på hjul med inbyggda mannekänger (stvn?), så att låda är liten är ingen garanti.
Jag försöker samla mig och att inte allför hetsigt fråga min älskade vad han har hittat nu...
Jag möts av svaret, "Du kommer bli arg nu"....
åshit!! redan gravidsvettig och hungrig försvinner mitt tålamod i samma sekund som han yttrar ordet "databord" och på min näthinna börjar visioner av rubriktexten på löpsidan kablas ut över sverige,
Hysterisk gravid kvinna i 26års åldern löpte amok inne på Ikea Barkaby med yxa! antal överlevande är ännu osäkert....
Jag hyperventilerar och väser ur mig något högst otrevligt och förmodligen drabbades stackars M av nu-ska-jag-göra-rebelluppror-mot-min-galna-diktator-flickvän och vägrade lämna ifrån sig det lilla bruna paketet.
Jag försökte andas och tänkte att okej, den kostar inte jättemycket pengar, nu ska jag försöka vara lite vettig och inte ställa till en otrevlig scen härinne bland folk, vi får prata vidare hemma och kanske, kanske är den inte jättestor och går att ställa undan, kanske han förhoppningsvis inser hur illa det ser ut när han väl packar upp den där hemma. Jag, menar, den är av svart plast och stål och ser ut som ett modernt tefat och hemmet är i stort sett bara fyllt med loppis möbler, afrikanska prydnader och mörkt trä, han måste väl inse hur illa det passar när han väl får se det, eller?
Jag bestämmer mig för att inte säga något mer.
Väl hemma börjar han montera upp den... bredvid sängen... tårarna börjar bränna bakom ögonlocken när jag inser fakta och förstår att han är jättenöjd. Han sitter där hur stolt som helst över sitt geniala inköp och stormtrivs.
Varje gång min blick vidrör det onda databordet ser jag återigen den där yxan och hur jag i ett vansinnesryck hugger sönder den till flisor.
Jag försöker behålla lugnet, säga saker som kanske får honom att förstå min passion för inredning, eller att vi snart kommer att flytta och då blir det andra lösningar, eller pekar på hur saker och ting passar och inte passar, men nej... Nu har han bestämt sig för att jag är ond och vad jag än säger är ett påhopp. och jag förstår honom, samtidigt som min käft inte kan sluta glappa och i min naiva hjärna pågår tankar som, men om jag bara säger det, eller det, eller det så kanske han ändrar sig..... och jag gräver min egen grav istället...
Jag försöker vara tyst, men då börjar det bubbla ur mina öron istället och jag vill bara skrika!!
Jag smäller i kylskåpsdörren så att josen skvätter och tillslut inser jag att jag inte kommer ur det här, jag kommer bara på en lösning..
Hålla käften och gå och lägga sig.
Och det är vad jag sysselsatt mig med de senaste dagarna, hålla käften, sova, försökt tänka på annat och att inte titta mot bordet.
Humöret har lugnat sig en aning och jag inser att jag är smått psykotisk och tycker väldigt synd om M, samtidigt som jag aldrig längtat så mycket efter ett större boende någonsin, där man åtminstone kan stänga in sig i ett annat rum när man är sur och grinig.
Men jag måste erkänna att jag oroar mig redan nu vart det där vidriga bordet ska ta vägen i vårt nya hem.... det ger mig gåshud!
Nu har jag flytt till mina föräldrar för här finns det fler ställen att gömma sig på, plus att jag slipper se på åbäket!!

Hej Bullen, jag har ett problem.....
Vad ska jag göra...........................

Puss och Kräm på er
/InredningsDiktatorn