En veckas kaos

Satan i gatan vad mycket som kan hända på så kort tid! Världen står först still i några månader sen schoff och så trillar allt ned i huvudet på en under loppet av en vecka.

Sen senaste inlägget har detta hänt.
Var hos barnmorskan, min ordinarie var på semester så det här var en ny liten tant som var snäll men måste ha haft århundradets bacillskräck. Efter att vi tagit i hand och hälsat på varandra gick hon och tvättade händerna med alcogel! Sen under hela besöket sprang och fram och tillbaka och smorde in händerna i den där smörjan. Hennes händer måste vara bra uttorkade vid det här laget.

Strunt samma, hon mätte magen hon med och kom fram till exakt samma mått som min vanliga barnmorska gjorde två veckor innan… förbryllande men å andra sidan så mäter tydligen alla barnmorskor lite olika. Hon frågade om jag var intresserad av att gå på ett tillväxtultraljud, inte för att det var nödvändigt utan mest för att stilla min oro och för att kolla hur stor lilltjejen egentligen är. Jag tackade ivrigt ja och hon förklarade att det kunde ta ett par veckor eftersom det inte var något akut. Jag hann precis sätta foten innanför dörrarna till mataffären mitt över gatan till mödravårdcentralen när telefonen ringde. Det var dom från ultraljudet på KS som undrade om jag kunde komma dagen efter, tydligen hade dom fått en lucka i schemat eller nått.

Den 19 Dec klockan 13.30 fick vi se vårt lilla hjärta på den mystiska gråsvarta skärmen igen och barnmorskan fnissade nästan när hon bekräftade att vi minsann ska få oss en lite större krabat än medel. Sen fick vi siffror på det också, normalt brukar bebisen väga ca 2.0 kg i den veckan men vår tjockis till tjej vägde redan 2.6! oups!! BM-tanten var väldigt lugnande och förklarade att det inte var något fel eller konstigt utan bara det fakta att vissa barn föds större än andra och eftersom jag kommer göra kejsarsnitt så finns det inget att oroa sig för. Hade det varit så att jag skulle föda på naturlig väg hade dom förmodligen bokat in ett nytt ultraljud för att kontrollera att barnet inte var för stort.

När vi kom ut från KS och satt på bussen kom nästa stora grej. Jag fick ett sms från Vaxholmskillen som skrev att bytet var godkänt från alla värdar och att hans värd ville skriva kontraktet redan dagen därpå. Visst, självklart! Och in till stan bar det av och kontraktet skrevs klart på 10 minuter på torsdagen. Efter en jädrans massa telefonsamtal till hyresvärdar och till de andra i bytet så bestämde vi oss att själva flytten ska äga rum den 12 januari. Kontraktsskiftet är första feb men det blir på tok för sent för oss. Så min värd ska komma redan den 3dje jan och besiktiga lägenheten.. hjäääälp, jag som inte orkat städa lägenheten på två månader (okej, lite överdrift).
Någonstans bland dessa intensiva dagar fick M ett brev dimpandes ned i brevlådan dessutom, som informerade honom om att han skulle gå på en repetitionsutbildning på jobbet 29-31 januari. Åt detta bara garvade vi för nu börjar schemat kännas löjligt fullspäckat. M ringde jobbet och förklarade att vi förmodligen kommer få knodd just i dom dagarna samt vara mitt uppe i en flytt och att en utbildning mitt i allt skulle kännas lite överkurs. De verkade ha lite förståelse och skulle försöka hitta något annat tillfälle för M att medverka på den kursen (samma kurs går ett antal gånger per år så det borde inte vara alltför svårt).

Allt detta hände under tis, ons och tors. torsdag kväll blev M sjuk, feber, frossa, hosta hela rubbet. Fredag åkte vi ut till MaPa och skulle hjälpa till med Julförberedelserna. Pappa hade självklart trillat igen och nu var ryggen än en gång trasig, så M och Pappa låg hemma och var sjuka medan jag och Mamma var iväg och handlade julmat och de sista presenterna.
Lördag kväll var jag däckad, hostade och grät av smärta varje gång för att jag förmodligen överansträngt mina inaktiverade magmuskler så till den grad att det gjorde revolt och krampade varje gång jag tog i för att hosta. Och ingen kunde hjälpa stackars Mamma med julstöket.
Alla låg utslagna och tittade skuldmedvetet på medan mamma bakade, lagade mat, städade och pyntade, aldrig har jag haft så dåligt samvete tror jag. Natten mellan söndag och julafton hade jag någonstans över 39 graders feber och var inte många sekunder från att ge upp och åka in till akuten bara för att få lite antibiotika eller vad som helst, bara det hjälpte mot feberfrossan och hostan. Vid det här laget kunde jag inte få i mig någon mat annat än lite nyponsoppa då och då dessutom.
Tala om att vara bitter när Mammas underbara hemmagjorda julbord spränger kylskåpet och allt godis dessutom!
Åh, det gjorde ont i hjärtat att inte ha aptit till allt som erbjöds.
Julafton kom och gick, Bror och hans flickvän kom ut och sov över och det är alltid kul att träffa dem, fast även om febern höll sig nere och jag faktiskt fick i mig lite av den underbara julmaten så var jag i rätt risigt skick och ville mest sova. Det verkade förvisso resten av familjen också så det blev en rätt tidig sänggång för samtliga.
På juldagen var alla lika off som dan innan och det blev en stillsam middag med min farbror och min kusin som kom förbi med en rådjursstek.
Fick ett helt underbart litet gosedjur från bror i julklapp. Eller rättare sagt lilltjejen fick den. Han hade köpt den i Japan när han var där nu under hösten. Jag ska lägga upp en bild på den vid tillfälle men den ser ungefär ut som en elak version av Hello Kitty. Otroligt söt!!

Vi åkte hem på juldagskvällen och tanken var att vi skulle sätta igång och städa, röja och packa men ingen av oss hade någon kraft kvar, den förbaskade förkylningen hade tömt oss på all energi. I torsdags kom vi iväg för att köpa flyttkartonger i alla fall.
I Fredags blev en kartong packad och lördagen gick åt till att lite halvhjärtat städa. Min underbara Mamma hade lovat att komma hem och hjälpa oss under helgen eftersom jag är smått invalid med min stora mage men självklart har vi smittat ned henne så nu är det hennes tur att hosta lungorna ur sig. Stackars liten Mamma, hon skulle envisas med att komma under söndagen ändå, vi får väl se hur hon mår.
Önskar att jag kunde be någon annan om hjälp än henne men alla verkar upptagna med sitt och jag har lite svårt för det där att verkligen be om hjälp. Börjar få lite panik över allt som ska göras, men det ordnar sig säkert, eller hur, det gör det ju alltid på något underligt sätt.

Hoppas bara att jag inte blir skyldig värden alltför mycket för alla små fula hål i väggarna och dylikt, jag vet inte hur jag ska reparera det själv och har nog inte tid för det heller så han får väl säga mig en summa som jag kan betala istället.

Önska mig lycka till med att ro det här iland! Det kan behövas…
Godnatt

Uppdatering igen.....

Oj oj oj, nu har jag varit en dålig bloggare.. Jag har blivit alltför bekväm med att inte skriva, trots att jag tycker det är så kul. Fy på mig!

Så här kommer lite uppdateringar igen för den som är intresserad.
54 dagar kvar till 6 feb då bebis är beräknad.
Har fortfarande inte fått något datum för kejsarsnitt, får det förhoppningsvis innan jul.
Börjar bli grymt nervös för operationen och nervös över i stort sett allt som har med lilltjejen att göra. Läskigast är väl tanken på att något ska vara fel eller ska gå helt fel. Lilltjejen växer tydligen för fort dessutom.
Dom mäter ju magen varje gång man går till MVC och måtten ska överensstämma med en kurva, jag har hela tiden legat i överkanten men sist jag var där hade kurvan tydligen gjort ett litet hopp uppåt. Trots att mina sockervärden är helt normala ville barnmorskan kolla så att det inte var diabetes som spökade, hon misstänkte väl det bara för att jag var en tjockis redan innan graviditeten.
Jag fick i alla fall gå till vårdcentralen ta et blodprov, dricka universums vidrigaste sockerlösning (2-3 deciliter sockervatten) som man skulle svepa sen sitta i väntrummet i två timmar och därefter ta ett nytt blodprov. Det var ingen rolig dag kan jag säga. Men resultatet visade i alla fall att jag inte hade diabetes, såååå sköönt!
Så riktigt varför lilltjejen växer för fort vet jag inte. Hoppas på att få lite svar på det nästa gång jag går till Mvc (nu på tisdag). Hon kanske bara är en liten tjockis.. Men lite nojjig och orolig blir man ju. I samma veva har lillskrutt börjat ta det väldigt lugnt därinne i magen, känner rörelser väldigt sällan. Har hört att det är vanligt att dom små liven tar det lite soft så här mot slutet när det börjar bli ont om utrymme. Tycker att alla andra pratar om vilket jäkla liv deras knoddar för därinne hela tiden, medan min mest verkar sova och kan tänka sig att bjuda på en buff först efter lite provokation. Hon kanske blir en liten tjock filosof som sitter med basker på huvudet och funderar på livets gåtor i någon park när hon blir äldre. Allt är säkert superduper normalt, men eftersom man aldrig varit gravid förut så är allt nytt och lite läskigt.

Nu om lägenhetsdramat.
Ibland är det svårt att förstå sig på myndighetsnissar och deras anställda.
Vi är tre parter i det här bytet. Vi har Vaxholmskillen som vill komma närmare stan och jobbet och flyttar alltså in till Danderyd, Danderydsparet som vill flytta till min lägenhet för att de vill ha en äldre lägenhet med charm och komma lite närmare stan och M och jag som vill ha större och komma närmare familj och vänner i Vaxholm. Det är väl inget som är konstigt med det eller?
För det första har en av handläggarna hos Danderydsvärden varit sjuk i cirka två – tre veckor och det var tydligen omöjligt att lägga över vårt ärende på någon annan.. suck..
Sen häromdagen fick jag ett mail från Danderydsparet, ena hyresvärden hade tydligen tyckt att vårt byte såg misstänksamt ut! De kunde inte förstå varför Jag och M ville flytta så långt bort och varför Danderydsparet ville flytta till en mindre lägenhet… Jag kan inte fatta vad dom har med saken att göra egentligen, huvudsaken måste väl ändå vara att deras nya hyresgäster har tillräckligt bra ekonomi för att klara hyran, vad spelar det för roll varför man vill flytta dit!? Det är ju bara löjligt.
De skulle förhoppningsvis höra av sig om ett beslut i nästa vecka iaf. Vi får väl se om det verkligen blir så. Jag hoppas verkligen att bytet går igenom, hur ska vi annars göra? Visst man överlever ju men det kommer bli ett hellskotta fram tills vi hittar en annan lägenhet. Ska vi leva två vuxna, en skrikande spädis och två katter på 44kvm utan en dörr att stänga om sig när M ska sova på dagen. Samt att bo på fjärde våningen utan hiss och utan utrymme för barnvagn på bottenplan. Det är inte säkert att jag och M kommer stå ut med det särskilt länge utan att börja slänga möbler i huvudet på varandra, så då blir det till att leva i kappsäck och spendera halva tiden ute hos MaPa. Smått kaotiskt.

Nu har vi införskaffat lite möbler också, allt begagnat och mindre vackert, ska måla och klä om det mesta.
De blev ett stort utfällbart köksbord, brunt, ska målas om. Vet ej färg än.
Två köksstolar, (vi har redan två) ska också måla och kläs om. Förmodligen får varje stol en egen färg.. hihi (folk kommer kräkas på alla färger när dom kommer hem till oss)
En mörkt mossgrön sammetssoffa! som jag tycker e väldigt fin, tyvärr tycker ingen annan det, ;) Med en massa Indiska kuddar i den kommer det nog bli mysigt.
En väldigt fin gungstol som jag ska måla guldfärgad och byta tyget i sitsen och ryggstödet, har inte bestämt än vad det blir för färg på tyget, troligen lila.
För detta så betalde vi allt som allt 1650 kronor. Helt okej eller hur!
Möblerna står fortfarande kvar i affären för vi måste hitta någonstans att göra av dom tills vi flyttar, Papp känner ägaren så det är okej ett tag till iaf.

Förövrigt är det mesta kaos som vanlig, min ork är obefintlig, och nu gör det ONT att sova. Det är fysiskt omöjligt att sova på något annat sätt än på sidan och har jag legat på sidan i mer än en halvtimme så får jag så förbannat ont i höften, känns nästan som kramp. Så jag vaknar minst två gånger i timmen av att jag måste vända på mig sen vaknar jag även ett par gånger per natt för att jag måste gå på toa. Har lagt en extra madrass på min sida av sängen och det hjälper en aning samt att jag har en värmekudde på höften eller ryggen, beroende på vart jag har mest ont… det ska tydligen inte vara skönt att vara gravid. Men samtidigt kan jag inte klaga för mycket, är så tacksam över att jag har den här lilla krabaten i magen, och jag är ju inte som många andra råkar ut för helt invalidiserad. Jag vankar som en anka och ser ut som en träskpadda men jag kan fortfarande klara av att gå några timmar i centrum och handla julklappar, det måste man väl ändå vara tacksam över.
Dock har jag börjat få kraftiga sammandragningar väldigt ofta, kan komma var femte minut när jag är ute och går. Om jag sitter eller ligger ned kommer det bara några enstaka gånger, men promenerar jag så är det verkligen jämt. Och än en gång undrar man, är detta normalt?? Också en fråga att ta upp på Mvc nästa gång. Det hade kanske inte skadat att gå på några av dom där mammaträffarna ändå, eftersom man är så fylld av frågor, men jag har svårt för det där att sitta i ring och dela bekymmer med främmande människor. Det är ju mycket som surrar i huvudet och frågor man vill ställa, men gör man som jag och googlar det mesta på nätet så får man vanligtvis bara upp skräcksenarium (stvn?) och kontentan av det är att det inte hjälper ett jäkla dugg, man blir bara mer nojjig och frågvis.

Nä läggdags! Eller rättare sagt filmdags. Är ute hos MaPa och tänkte krypa ned i sängen med laptoppen och glo på en rulle, mysa lite för mg själv. M jobbar och även om jag saknar honom grymt mycket så är så skönt att få ha en liten stund för sig själv ibland. Ligga nedbäddad bland duntäcke och massa kuddar i mörkret, värmekudde på ryggen, hundratals självlysande små stjärnor i taket, en bra film och något gott att knapra på (som inte smular) samt en liten bebis i magen som buffar runt (ibland) i magen lite vänligt och håller mig sällskap. Det är mys det, underbart mys!

Puss och Kräm
/Lycklig liten Träskpadda